Från målningar till replikkonst

Marianne Lindberg De Geer debuterade som konstnär när hon var 41 och blir dramatiker precis tjugo år senare. I teaterns närhet har hon jobbat länge, på 70-talet med Nationalteatern.
Men några viktiga steg som blivande pjäsförfattare tog hon förmodligen också under sina år som mentalskötare på barnpsyk i Göteborg där hon lärde sig analysera både sin egen och andras familjer. För fyra år sedan fick hon en egen dator.
Marianne Lindberg De Geer, vars enda fullgångna utbildningar är just som mentalskötare och senare maskör, har gjort både mask och kostym till många teateruppsättningar. Den här dagen hade hon ett manus liggande på skrivbordet, och kanske var det därför hon skrev "akt 1" på det första dokument hon fick upp i datorn, och sedan "kvinnan:"
- Jag tänkte mig en kvinna på scenen, och det måste ju vara morsan. Och vad skulle morsan göra om hon satt på en scen? Jo hon skulle skälla ut publiken för att de var så illa klädda.

När hon väl började skriva på allvar gick det rätt snabbt. Den vitala modern (spelad av Margaretha Byström) i hennes pjäs sänks ner från taket i rökdimma. Hennes vuxna barn, som önskar att hon äntligen ska dö, flyr skräckslagna.
Pjäsen är Marianne Lindberg De Geers högst personliga variant på det borgerliga familjedramat där barnen ärver trauman i stället för guldsmycken. Även om karaktären inte är hennes egen mamma har hon givit henne några av sin mors mest klassiska repliker.
- Jag tycker det är roligt att Dramaten sätter upp den här pjäsen, den här tanten finns på Östermalm, och även hon har rätt att leva och få upprättelse.
En tyst men ofta närvarande gestalt är städerskan:
- Jag tror inte vi har städerskor bara för att de ska städa. Vi skaffar oss städerskor från fattiga länder som inte ens förstår vårt språk. Sen jämför vi oss med dom och känner oss lite trygga, vi frågar "hur har ni det i Polen?", och tänker Gud, dom har det som på medeltiden, så illa har i alla fall inte jag det.

På sätt och vis var det också modern som gav henne inpiration till titeln, "Jag tänker på mig själv", för övrigt densamma som hon använt till flera olika konstprojekt. "Utan titel" var för tråkigt, istället ville hon hitta något annat som hon kunde använda nästan lika generellt.
- Det stammar ur en primalkänsla. Om man är född i mitten på förra seklet och säger till sin mamma, som är född 1917, "jag tänker på mig själv", då tycker hon att det är oerhört provocerande. En flicka i min generation, och absolut inte hennes, fick inte tänka på sig själv. När man sitter i ett flygplan ska man ju först sätta syrgasmasken på sig själv och sen på barnet, det är nästan så att min mamma skulle bli upprörd över det.
- Men jag menar inte att jag tänker på mig själv, utan att jag sätter mig in i den situationen, tänk om det vore jag? Så tycker jag det ska funka.
Inte bara titeln går igen från hennes konst. Själva kärnan är barnet, på sätt och vis detsamma som hon porträtterat i stora målningar, som med öppet ansikte och lyckligt ovetande går emot en oändlig rad av livsmödor. "Jag skulle dött redan när jag var liten" lyder en av pjäsens repliker.
- Man glömmer rätt ofta att barnen är helt i händerna på oss vuxna, att vi är helt maktfullkomliga.
Vad handlar "Johnny boy" om?
- Titeln kommer från en låt av Björn Afzelius. Det handlar om en musiker och tre kvinnor och är en historia som berättas baklänges. Det har jag stulit av Pinter. I början är alla medelålders, alkoholiserade och fula. Sen blir de yngre och vackrare för varje år som går. Det slutar med att de är i blomman av sin ungdom och mannen säger till kvinnan, "ska vi dansa?". Det börjar med en begravning uppiggande nog, och slutar med första gången de möts.