För några helger sedan hälsade jag på lilla mormor Greta i Bredaryd. Efter att ha ätit minst sju sorters kakor, samt bytt gardiner och planterat blommor, gick jag ner i källaren, till skrubben under trappan.
Där har jag en gömma med finfina grejer från barndomen, alltså saker som jag inte behöver, men inte har hjärta att slänga. Nu tänker jag i alla fall befria mormors skrubb från lite av min bråte.
Först funderar jag på att ta hem några av mina 300 gosedjur, men efter att ha rotat runt lite i plastsäcken fylld av gamla, mjuka kompisar, faller valet på två väl ihoptejpade kartonger.
Jag tar med mig lådorna hem utan att kontrollera innehållet. Nog anar jag att det ska vara något ännu speciellare än nallar i dem (nallarna hade jag ju, trots allt, men med stor motvilja, lånat ut till kladdiga, förvildade kusinbarn). Nej, detta måste vara något annat (värre). Hemma tar jag fram mitt supermultiverktyg leatherman och skär upp tejpen utmed locket. Med skräckblandad förtjusning inser jag att det är mina gamla dagböcker jag släpat hem. Under mitt simskolediplom ligger den första, rosa dagboken med ett föl på och med tillhörande hänglås. Där ligger den med stjärnor på och den med blommor. Och där ligger alla de som jag har dekorerat själv, med utklipp från Okej-tidningar. Hunkar som Jared Leto (ni har väl inte glömt hur bra "Mitt så kallade liv" var?) och Johnny Depp trängs med Back Street Boys och Black Ingvars (mycket otäck blandning). På en bit frystejp står det "dagbok=hemlig".
Jag tvekar innan jag vågar öppna pärmarna till den Jared Leto-pimpade boken, för jag vet att den innehåller hemskheter. Men till slut kan jag inte motstå frestelsen. Med en ångestklump i magen öppnar jag boken och på en sekund kastas jag tillbaka till år 1995, till Åbyskolan i Gamleby. Till batiktröjornas och eurodiscons tid. Det luktar korridor när jag läser "I dag hade vi Iris på tyskan -urk". Mitt största minne från henne är att hon en dag försökte rulla iväg en tv-hylla som saknade ett hjul. Det slutade med en trasig tv.
Jag läser vidare. "I dag skulle jag och Sofie palla äpplen i surgubbens trädgård, men det satt någon sorts snubbeltråd där". Ligistbekännelserna fortsätter, små hyss och busringningar blandas med rent fasansfulla historier från skolan. "I dag var engelskan rolig, det flög pennor, sudd, papper och kepsar in och ut genom fönstret hela lektionen". "Dumhuvud" och "skolpolis" nämns mer än en gång.
Blir både generad och upprörd när jag läser. Vilka terrorister vi var. Jag kan förstå att de som vi kallade för "surgubbe" och "kärringen" hatade oss och skällde så fort de fick syn på oss.
Och jag funderar på om jag kommer att bli exakt likadan när jag blir gammal. Är det jag som sitter på en balkong mitt i stan, om 50 år, och kastar potatis på ungdomar som åker skateboard (detta har hänt)? Eller fick jag busa av mig som unge, så jag kan hålla mig lugn när någon pallar äpplen hos mig. Jag hoppas det. För jag vill ju inte bli omskriven som "surkärringen" i någons krönika. Nej jag ska bli kaktant.
Ps: 1995 önskade jag mig G.E.S album och Dynamite dance i julklapp.