Fräckt och varierat språkarbete

Sofia Stenström följer upp den genomarbetade och av kritikerna uppskattade debutsamlingen Venus Vanish med ett lika varierat språkarbete i Klockan ciao. Omslagets detalj av Nancy Speros konstverk "Black and the Red III" ger en fingervisning om vad dikterna söker fånga.
Likt antika målningar där gestalterna ogenerat visar upp erigerade genitalier som hålls och som smeks med vad som smekas kan och därigenom flätas samman i en arabesk av kroppar i Speros bilder, förenas kropparna genom manslemmar, sugningar, bröstvårtor och strålar som sprutar eller droppar till en jättekropp i Stenströms många lyriska tablåer:
munnen är ett narrspel, den suger in det den spottar ut
det bor en maria i varje man jag möter

Sinnligheten som möter fäster inga skygglappar vare sig inför tanken på Maria i en pose likt inget vi tidigare sett med bröstmjölken rinnande, eller inför en tabulagd situation där blottarens hand skaver under kappan.
I stället för vad som kan uppfattas som utmanande framstår i själva verket en mängd kroppar förenade och separerade, hoptråcklade med penisarna som stoppnålar och vätskorna som rinner som sytråd överlappande varandra ungefär som i den kända målningen av Cézanne, Badarna, även om det som bekant inte blottas några organ i den bilden.
Oberoende av varandra är det som om poeten och konstnären frågar vad som är vad i en tillvaro så full av föreningar?

De återkommande fixeringarna av genitalier och allehanda erotiska aktiviteter kan väcka anstöt. Stenström fascineras tydligen av postpubertal kiss- och bajshumor: "kluriga spruthål", "runkträning".
Samtidigt skulle det vara för lätt att avfärda diktning med en sådan kommentar. När dikten mynnar ut i strofen
händerna faller ut ur munnen
tätt sammanslingrade
kring en bortglömd
silverspade
skimrar bilden inte endast av saliv utan en språklig skönhet som visserligen gäckande men likafullt talar med auktoritet. I Klockan ciao fortsätter poeten den allvarliga språkleken hon inledde med debuten för två år sedan.