Förvunnen blir besatthet

Jerker är vilsen. Han har precis fått veta att hans barndomsvän Henrik har försvunnit. På riktigt, alltså, det finns inte ett spår efter honom.
För Jerker blir det en besatthet att hitta vännen som han inte träffat på flera år. Han pratar med Henriks föräldrar, polisen, en gammal flamma - och han går igenom Henriks lägenhet på jakt efter spår.
Nutid blandas med dåtid och båda är lika fyllda med smärta. I nuet fortsätter Jerker sitt fåfänga letande. I dået leker pojkgänget pojklekar. Under ytan lurar något svart. Det blir ganska tydligt utan att Jerker Virdborg behöver sätta ord på det.

Samtidigt med letandet arbetar bokens Jerker med artiklar om bortglömda skyddsrum och Hansta, förorten till Stockholm som aldrig blev av. Två ställen som försvann - ställen där man kan försvinna.
Jerker själv håller kanske på att försvinna - sakta glider han allt längre bort från sina nära i sina försök att hitta den pojke som en gång var hans vän.

Jerker Virdborg har skrivit en roman som med stillsam smärta griper läsaren. Han skildrar hur romanens Jerker träffas som av en blixt av nyheten att Henrik försvunnit och hur sen den situation som vetskapen försätter honom i glider honom ur händerna. Det är som att stå på ett isflak utan möjlighet att ta sig i land.