Glaset är fyllt med tre fingerbreddar Laphroaig och i skivspelaren ger Bill Evans en vals till Debbie. Det är dags att återvända till Eastvale och författaren Peter Robinsons musik- och whiskeyälskande kriminalkommissarie, Alan Banks. Peter Robinson gjorde svensk debut 2001 med boken En ovanligt torr sommar. Debuten belönades med svenska deckarakademins pris för bästa översatta kriminalroman och sedan dess har en ny del i serien översatts varje år. Kall som graven är den åttonde. Här befinner sig Banks vid ett vägskäl. Karriären har gått i stå och hans chef, polismästare Riddle, avskyr honom. Banks överväger på allvar att flytta från Eastvale, men tankarna avbryts av ett oväntat uppdrag. Polismästare Riddles dotter är försvunnen och det enda spåret efter henne är en bild på en internetporrsida. Efter fjolårets utmärkta I djävulens sällskap är det inte utan förväntan som jag återupptar bekantskapen med Alan Banks. Men läsaren upptäcker snart att bokförlaget Minotaur har gjort en liten fuling. Kall som graven är egentligen den roman som närmast följer efter debutromanen. Varför den inte översatts och getts ut tidigare kan förlaget inte svara på, men en av dess förläggare uppger att författaren har flaggat för att nästa del i sagan om kriminalkommissarie Banks kommer att bli försenad. Därför har man valt att ge ut denna i väntan på nästa del. Men visst hade det varit bra om bokförlaget någonstans uppgett att detta faktiskt inte är del åtta, utan snarare del två. Det är svårt att som läsare undvika att bli förvirrad när karaktärer som dött i tidigare romaner här dyker upp livs levande, och att Banks är nyskild och fortfarande hoppas på att återförenas med hustrun. Den som tidigare har läst någon av Robinsons böcker vet att han har en stor, mycket stor, förkärlek till att upplysa läsarna om vilken musik hans karaktärer lyssnar på, vad de dricker och vad de äter. Till en början kan det kanske vara charmigt - för visst är Robinson en finsmakare - men här blir det bara för mycket. När Annie Cabbot, Alan Banks kollega och tidvisa kärlekspartner, avbryter ett förhör med att fråga "vilken musik lyssnar du på", för att sedan ta sig en titt i bokhyllan, blir det snart absurt. Nej, det här är i mitt tycke inte en av Robinsons bättre deckare. Det tar tid innan historien tar fart och när den sista gåtan får sitt svar har sammanträffandena hunnit blivit väl många. Här får läsaren veta vilken musik och dryck som karaktärerna föredrar, men i övrigt är personporträtten snarast skisserade. Läs då hellre någon av Robinsons tidigare böcker, kanske den utmärkta En ovanligt torr sommar.
