Förvecklingar både på scenen och för publiken

Besynnerlig, det kan man lugnt säga att måndagens operettkväll i Gunnebo Folkets Hus blev. När klockan slog sju och allting skulle börja stod mer än ett par bänkrader tomma fast föreställningen var utsåld. Åtminstone tjugo, på väg ut till Gunnebo, satt fast på E22:an efter bilolyckan som störtskurarna bäddade för. Och som det gick att läsa om redan i tisdagstidningen. VT-fotografen Anders Liljegren hörde till dem som fastnade. Så fick han också en snabb bild på olycksbilen.
Vad skulle man nu göra i Gunnebo? Dra igång eller vänta på att allting lossnade på landsvägen? Ensemblen ställde upp med alla hjärtan. Föreställningen var ändå så kort att nattsömnen inte var i fara.

Därmed är jag inne på besynnerlighet nr 2. Den klassiska operetten Läderlappen var kvällens ämne, ett verkligt lyckokast bland alla Johann Strauss idéer. Johann den yngre handlar det om. Pappan sysslade mer med marscher och wienervalser.
Egentligen kunde titeln ha bytts till Lapptäcket eller något åt det hållet. Vad man gav var närmast en pocketupplaga av ursprunget. Historierna kring tilltrasslaren Läderlappen är här helt underordnade standardoperettens språng mellan förälskelser, trolöshet, masker och symboliska dolkar i rivalernas ryggar. Föreställningens räddning är att den ändå är så rolig, ja genomgående sprallig.

Trötthet skymtade inte ens ett ögonblick i den rutinerade ensemblen. Den är en helt professionell grupp. Turnén är nämligen ingen lättsam historia. Starten gick så långt åt ödemarken till som i Burträsk 29 september. Gunneboföreställningen var den 27:e. Bortåt 20 till återstår, och så dags känns julen nära. Till våra trakter kommer de inte igen.

Ett texthäfte med handlingen beskriven hade nog gjort det lättare att hänga med i svängarna för dem i publiken som kom för att se Läderlappen för första gången i livet. Kommentarer i pausen lät åt det hållet. En liten vägledning hade väl inte heller varit omöjlig att ta fram för den lokala arrangören, Västerviks Teaterförening.
Versionen är, som jag skrev, kompakt. En timme och 45 minuter inklusive lång kaffepaus! Det är stor skillnad mot vad man brukar ge på operett-teatrarna. Sångerna, ariorna, faktiskt nästan alla, finns med. Det som saknas är själva snacket, Läderlappens och de flesta andras ordrika rackartyg.
Idén att göra på det här viset kommer från Gabriella Lambert-Olsson och Caroline Gentele. Caroline är dessutom scenografen, turnéledare och har vikt den spralligaste rollen åt sig själv. Det gjorde hon klokt i.
De flesta i ensemblen är rutinerade operettartister, både som aktörer och sångare. Men därmed också lite låsta i facket. Caroline Gentele dansar utanför de vanliga ramarna, inte minst i kroppsspråket. Hennes sång är strålande, men den förmågan delar hon med alla de andra.

Berit Carlberg, känd och populär ända från Poppetiden på Fredriksdalsteatern i Helsingborg spelar Prins Orlofsky, spelets berättare.
Johan Hackman gör Dr Läderlapp, den värsta intrigmakarn. I det sällskapet säger detta inte så mycket. Peter Tornborg (gängets mest rutinerade) som Eisenstein och Daniel Buckard som smörtenoren Alfred är inte mycket sämre. Eva Dellow-Österberg spelar Eisensteins hustru även om hon då och då ? i rollen ? glömmer detta. Caroline Gentele och hennes fina insatser har jag redan kommit igenom.
Orkestern då? En operett måste väl ha en riktig orkester? Nej, i den här pocketupplagan får det räcka med en pianist! Bo Johanssons jobb vid flygeln är snyggt och smidigt, både som ?orkester? och skådis, särskilt när domptören Orlofsky trasslar till det för honom.

Något extra skönt med kvällen var att man vågat lägga föreställningen i en ? med dagens krav ? så pass udda lokal som Gunnebo Folkets Hus.
Publiken njöt, det hördes. Skådespelarna och teknikerna är inte bortskämda. Har man spelat på platser som Burträsk, Junsele, Ullånger är Gunnebolokalen helt OK. Divalater är fjärran i det här arbetslaget!