Försvarsmakten tog ton i Sankt Petri

17 är inte någon vanlig tid för lördagarnas "aftonsånger" i kyrkorna. Men den här gången, i Sankt Petri kyrka, var tiden smart. Alla som ville hann hem till teven för att smaka på kunglig glans från Nobelbanketten.
Det som bjöds i Sankt Petri var inte så lite ståtligt, det heller. Inte ens brukligt i dagens kyrkor: militärmusik!

På 70-talet klappade ju militärmusiken ihop, utom möjligen kring Högvakten i Stockholm. Ute i landet fick militärmusikerna civilisera sig till något som kallades Regionmusik. Och som löstes upp undan för undan.

Att Hemvärnsmusiken så småningom växte upp ur spillrorna är faktiskt en riktig tröst. Det kapitlet i Musikhistorien måste hållas vid liv. Hemvärnets Musikkår Kalmar Län skäms verkligen inte för sig. Jämfört med Västerviks Manskör (också medverkande) är medelåldern i Musikkåren imponerande låg och ligger på 35 år. Ändå är unga blåsare en markant "bristvara".

Om den oron berättade han som handlägger allt som gäller hemvärnsmusiken i Kalmar och Kronobergs län, Tommy Adolfsson.
Det var också hans organisation, Försvarsmakten Kronobergsgruppen, som arrangerat lördagsmusiken tillsammans med Västerviks Församling
Titeln på den musiktäta timmen i Sankt Petri var "Advents- och Julkonsert".

Förutom den nämnde Tommy Adolfssons inlägg höll kyrkoherden Britt Alf en kort betraktelse över den vanliga julhetsen: hur ska man hinna få allt färdigt?
Men där satt vi lugnt i kyrkan och fann att hos såväl musikkåren, manskören och solisterna fanns ingenting ofärdigt. Allt fungerade.
Musikkåren angav direkt en speciell ton (som kunde ha passat på Nobelfestligheten), genom Giacomo Meyerbeers "Kröningsmarsch".
Därefter växlade programmet friskt mellan unison psalmsång, manskör, orgelstycken med Bo Ingelberg vid de två stora orglarna. Och så ytterligare två solister.

Roger Appelqvist är vi vana att höra i sammanhang som dessa och han ger sig aldrig på uppgifter som han inte klarar. Här sjöng han först Rune Elmeheds "Ära ske Gud" från södra orgelläktarn och den ofrånkomliga Adolphe Adams Julsång med hela musikkåren som aktiv fond.
Den andre solisten var som sådan en ny bekantskap. I andra brass-sammahang har vi sett hans ansikte, Per-Erik Dahl. Här spelade han solostämman i ett för mig okänt arrangemang, kallat Parafras, på sitt euphonium, ett barytonhorn med fyllig ton - som han också hade förmåga att så att säga ge luft åt.
Manskörens sångare, under Thomas Åstrands säkra ledning, bjöd, lika säkert de, på ett präktigt urval julnära sånger.

Musikkårens dirigent, Mats Persson, kunde avrunda sitt besök i Västervik med hela högtidens finalnummer. Det blev en engelsk carol, "Adeste fideles" från 1700-talet. Men den är numera också en kär svensk psalm, "Dagen är kommen". Där fick vi alla sjunga med, och vi var många. Sankt Petri var nästan lika fullsatt som till Första advent.
Men för att poängtera vilken orkester vi hade mött erbjöd Mats Persson ett speciellt extranummer, Hemvärnets egen marsch. Den komponerade, om jag minns rätt, Helge Damberg (annars specialist på folkdans) mot slutet av kriget. Det hände ungefär samtidigt som Moa Martinson slungade ur sig de här orden: "Hemvärn är vackrast av alla krigiska ord". I en kyrka som majestätiska Sankt Petri låter det vackert också.