Första och största advent

Vad har egentligen julen att sätta upp mot Första Advent?
Ingen gång under hela året drar Sankt Petri kyrka till sig så många som när det är dags för den stora kvällen och Adventsmusiken.
Hur många kom då? Alldeles lätt att säga är det inte. Men då det får vara högst 800 i kyrkan, så säger vi 797. Alla fick inte ens sittplats, hur kyrkoherden Britt Alf än bad de församlade att flytta närmare varann, att riktigt trycka ihop sig i bänkarna.
Men många stod där hela programmet igenom. I och för sig fick inte heller Kyrkokören mer än en liten sittstund.

Värst i farten var ändå Bo Ingelberg, kraften och organisatören bakom hela satsningen. Från dirigentpulten med språng till de båda orgelläktarna. Trött blev han säkert. Men framför allt borde han vara nöjd. Programmet var förnämligts sammanfogat. Och genomgående vackert!
Vid kyrkans tre orglar och flygeln hade han hjälp av sina kantorer, Elisabeth Ingelberg, Cecilia Tengver och Marina Johansson. Och Sankt Petri Kammarorkester, med Alexandru Costici som konsertmätare, var för dagen utbyggd med både träblås och brass samt pukor. Dessa i händerna på Anders Lundgren, musiklärare som så många andra i orkestern.
Nu till den stora Kyrkokören. Där har något hänt. Jag kan inte minnas att sopranstämman någonsin låtit så klockren, så klangfull även på de högsta höjderna. Om det beror på stundens inspiration eller nytillskott vågar jag inte gissa. Men visst har det väl kommit in några nya, unga röster?
Herrarna är dock fortfarande för få för att riktigt kunna mäta sig med damerna. Det är bara att hoppas att kyrksånglystna läser de här raderna och tar kontakt. Att aktivt få vara med om konserter som söndagens känns som en andlig lön!

Självfallet innehöll programmet mycket klassiskt. Som Otto Olssons "Advent", Händels "Dotter Sion", en av hymnerna i hans oratorium "Messias" och naturligtvis den oundvikliga finalen med Halleluja-kören ur samma oratorium.
Men både i dessa och i separata inslag fanns det rum för lokal musik. Både Bo Ingelberg och hans företrädare, Rune Elmehed har bearbetat flera av numren, även psalmerna med egna tillägg, mest orkesterarrangemang.
Dessutom fick vi höra en egen och vackert genomarbetad Bo Ingelberg-komposition, "Portar, öppna er vida" för kör och orkester. Sådana programpunkter, liksom allt utanför klassisk standard lyssnar man också särskilt noga på.
Konsertens sångsolister var sopranen Marie Dimpker och barytonen Claes-Georg Hansson. Bland mycket annat sjöng Marie Dimpker en sällan hörd och lite förbryllande komposition av schweizaren Frank Martin. Sopranstämman där är upplagd nästan som en dialog med flöjten, spelad av Inge Jonsson. Claes-Georg Hansson sjöng, som vanligt kan man väl säga, Wennerbergs "Davids psalm XXIV", den där texten börjar med "Gör portarne höga!"

Som sagt: förutom det lokala annars mest klassiskt. Men amerikanen (och gospelkämpen) Fergusons körkomposition "Hosanna in the Highest" med congatrummor bland kompinstrumenten, den gav konserten ny ton.
Också som sagt: finalen med Halleluja-kören är ett måste. Efter den fick äntligen applådåskan bryta ut.