Förskräckande skoldokumentär

Välkommen till helvetets förgård, en skola där eleverna utövar absolut makt genom absolut ointresse. Där allt är tillåtet under lektionstid. "Gå och sätt er", vädjar huvudpersonen, läraren Max Wejstorp, men han hade lika gärna kunnat tala teckenspråk till blinda. Eleverna på den stockholmska förortsskolan leker hellre med sina mobiler, knallar hellre omkring och snackar lite, tar hellre lite mer godis, brölar hellre lite högre eller går bara därifrån.
"Vikarien" är en skoldokumentär som borde få skolminister Ibrahim Baylan, hans senaste fem företrädare och kommande två efterträdare att avgå i strömhopp, vad de än gör nuförtiden. Kalla mig medelklasstönt, men jag hade faktiskt ingen aning.
"De kan inte koncentrera sig så länge", säger Max om sina elever ("så länge" är en lektion).

Sedan blir det klassresa. "Jag tänkte först att de som har mer än 25 procents frånvaro inte skulle få följa med. Men sedan tänkte jag, nämen vad tråkigt", säger Max. Eleverna får rösta. De röstar för att alla ska få åka med. Hurra, klassresa!

Alla kollegor i Max arbetsrum är sjukskrivna. Det är inte svårt att förstå. Man blir sjukskriven bara av att se bilder från skolan, för att inte tala om att lyssna på den.
Eleverna ska få danslektioner. Den läraren knäcker de till gråtens gräns på vad som känns som tio minuter. "Hur fan står du ut? Du borde protestera på Hötorget. Du borde ringa Haagdomstolen", skriker dansläraren. Det gör inte Max. Han ringer Vikarien. Gamle Folke, Max egen lärare från Lund, en man på drygt 70 år som tycker att god vers ska rimma och citeras utantill. Folke är en Clint Eastwood i en Wallace & Gromit-bil, nu reser han upp till förorten. Nu blir det åka av. Eller?

"Vad tycker du själv, finns det något hopp i filmen?" frågade regissörerna Åsa Blanck och Johan Palmgren när jag sett "Vikarien". Den frågan skickar jag vidare till dig.