Fördomar blandas med magi

Det finns många parallella världar till vår egen, och i en av dem går människornas själar bredvid dem som djur. Det finns magiska guldkompasser, isbjörnarna bär rustning och maskiner kan skära bort barnens själar/djur. Bara två saker är desamma; även den parallella världen har maskiner som kan skära bort Nicole Kidmans rynkor och även den andra världen har gamla hederliga brittiska fördomar. Så har ryssarna pälsmössa, yviga skägg och kroksablar. Vi nordbor är trollkunniga och snöiga, amerikanerna är cowboys och "zyjenarna" (den parallella världen saknar däremot maskin för stavningskontroll) är förföljda men hjärtegoda. Britterna, med sina gröna kullar och dragiga internatskolor, är normen. Och alla talar engelska. "Guldkompassen" bygger på den första av den Astrid Lindgren-prisbelönade författaren Philip Pullmans tre böcker om Den mörka materian. Den är årets "Narnia", och har du något av följande föremål hemma - riddarsvärd, lärfthätta, eller plansch på Aragorn - kommer du att se det här och gilla det här. Inte minst för specialeffekterna, helt enkelt de bästa i genren sedan "Ringen". Du ser en pratande iller hoppa ner från ett bord, förvandlas till kolibri och flyga iväg och du letar desperat men förgäves efter minska spricka, minsta svaghet i animationen. Tempot är dessutom ovanligt högt, svackorna få och spänningsmomenten kommer tätt och effektivt. Årets äventyrsjulfilm? Tja, Arn är tvungen att dra ett väldigt långt svärd för att matcha det här. Till slut ett ord av varning till den kristna publiken. "Guldkompassen" har anklagats för att vara en attack på kyrkan i allmänhet och katolicismen i synnerhet. Det är den också.