Ärligt talat. Hur ofta är inte lokala lustspel och andra föreställningar av olika slag ganska pinsamma? Desto roligare då att detta folklustspel är riktigt underhållande. Det här folklustspelet, skrivet av P-O Ilhammar är bra och roligt.
Anledningen är mycket enkel: en god historia och bra skådespelare. Man kanske skulle sammanfatta det med att betona hur bra tempo det är i föreställningen. Allt klaffar. Ofta kan man lida av en något för lång paus mellan replikerna eller att någon istället stressar på. Så är det inte här, där allt istället fungerar och känns sådär tajt som det ska kännas.
Handlingen är som följer: Gårdsfrun, den enkla men ofta ilskna Magdalena Karlsson tar hand om gården sedan hennes man Klemens rest till Amerika. Hon har det svårt med inkomsten och kommer därför på att starta en äggfabrik. Efter ett tag, precis innan paus kommer den fina och förnäma Ursula Svenningsson till bygden för att starta tillverkningen av sin plommonkräm. Vad som följer är att två starka kvinnor slåss om personalen och inkomsterna.
Detta är ramen för lustigheterna som i grund och botten är av två slag: språkliga missförstånd och fysiska klumpigheter. Precis som det ska vara i ett folklustspel.
Ett exempel: Drängen Svante svarar på frågan: "Är du från vettet?" genom att säga: "Nej från Ankarsrum". Dråpligt.
Vi tar också del av vad vi kan kalla rena "klassiker", som den ilska kvinnan som med en brödkavel jagar en lat och retsam man. Det finns mycket av sådant som man sett tidigare i föreställningen. Det är ju så det ska vara. Och det är nog också därför vi skrattar. Vi känner igen stilen, tonen och innehållet. Stämningen är på topp.
Men det är långt ifrån fullsatt. Knappast ens halvsatt. Men det kan ha att göra med att det är fotbolls-EM på tv och att det regnat under stora delar av dagen. Under denna premiärkväll är det strålande sol.
Ett extra varmt omdöme, tycker jag, att Anita Andersson som Magdalena Karlsson ska ha. Och Grannen Felix (Roger Oskarsson), som i blåställ, liten keps och brun skinnväst med bravur iklär sig rollen som "full-i-sjutton".
Men egentligen är det hela ensemblen som ska ha beröm. I ett folklustspel är det själv samspelet och den redan nämnda tajmingen som står i fokus. Alla drar sitt strå till stacken och föreställningen fungerar just för att allt hänger ihop.
Det sammanfattande omdömet får därför bli: Folkligt, lustigt men inte fullsatt. Det senare kan man hoppas att det blir ändring på, för ensemblens skull.