Det här med svåra, tunga böcker.
Typ av Dostojevskij, Kafka eller vissa nobelpristagare. Tegelstenar – som inger respekt i den bildade delen av bekantskapskretsen.
Jag klarar det inte riktigt. Försökte läsa "Idioten" av Dostojevskij en gång, men tröttnade såklart efter halva. Och störde mig på att den var så lång. Och omständlig. Tänkte att den där Fjodor hade behövt en redaktör som kortade ner hans grejer väsentligt. En lagom arg chef som säger "Tvåtusen tecken! Håll dig till det!".
För jag tror verkligen att många av de där hyllade skribenterna har någonting viktigt att förmedla. Djupa insikter om livet, människans natur, och så vidare. Vid ett tillfälle läste jag en annan bok av samme författare ("Anteckningar från källarhålet", bara sisådär 170 sidor lång) och var helt förundrad länge efteråt. Säkerligen är de allra flesta klassikerna väl värda en genomläsning, om man bara orkar.
Men jag saknar tyvärr tålamod. Och jag tror inte att jag är ensam. Därför önskar jag att fler skribenter vågade lära av ungdomsförfattare, journalister eller sådana som skriver deckare och chic-lit. Skriva enkelt, pang på och inte sväva ut. Strunta i pretentionerna och göra ett försök att nå fler än kultureliten och akademikerna. Det är svårt, förstås, kanske svårare än att göra det motsatta. Att skriva enkelt och kort, men ändå förmedla ett budskap, är en konst som få behärskar.
Författare som skriver för barn och ungdomar är ofta experter på det. Sara Kadefors, som skrivit bland andra "Sandor slash Ida" och "Nyckelbarnen" är ett lysande exempel. Peter Pohl är en annan ungdomsförfattare som skrivit en massa böcker om tunga ämnen med lätt hand.
För vad är det för vits med att plita ner en massa text som bara ett fåtal orkar läsa? Kanske några köper de fina, inbundna exemplaren och låter dem samla damm i bokhyllan. Kanske läser man några kapitel. Orkar inte, övergår till Läckberg-boken eller fredagsfilmen. (Inget fel med det, i och för sig.)
Samma sak med för långa artiklar, myndighetshandlingar eller andra texter. Alltför många försöker skaffa sig nån slags status genom att krångla till sådant som borde vara enkelt. Jag kräks på fina – men onödiga – ord som petas in i en text bara för att inge respekt. "Kill your darlings", finns det ett uttryck som lyder. Med risk för att verka totalt obildad och trampa folk på tårna – Fjodor borde ha dödat några älsklingar för att nå en bredare publik.
Så tycker i alla fall jag. Punkt.