Final med mersmak

Om hans betyg om annan gitarrist var "ytterst talangfull, tekniskt fulländad och med nobel och expressiv uttrycksförmåga på sitt instrument", då låg det guld på den vågen.
Den gitarristen är hur svensk som helst och heter Celia Linde. Igår kväll spelade hon i Tingshuset tillsammans med en annan av Segovias elever, Carlos Barbosa-Lima. Hans gitarrdebut kom redan 1957, som tolvåring hemma i brasilianska San Paulo. Så han kunde fira 50-årsjubileum som professionell gitarrist på lördagskvällen. Både han och Celia tillhör dagens världselit på klassisk gitarr.

Det var kammarmusikföreningen "con amores" finalkonsert den här säsongen. Carlos Barbosa-Lima har förresten även haft Celia Linde som elev, en period i New York. Sedan dess har de gillat att spela tillsammans. Och nu hade det blivit dags för en liten sverigeturné - ja, Celia bor i Malmö.
Carlos B-L bor mest i kappsäck, säger han själv. Han kom själv hit redan i onsdags och har kunnat bjuda på små exklusiva gitarrkonserter för musiklystna elever, både på gymnasiet och Breviksskolan. Flera av dessa elever kom även till lördagskonserten. Hör man gitarrspel på den nivån, då är det svårt att få nog.
Efter att programbladet tryckts hade de två artisterna fått lite andra idéer, så det gick inte att följa uppläggningen den vägen. Celia Linde öppnade med ett d-mollpreludium av Bach. Sedan fick mera gitarrförknippade tonsättare komma till tals. Celia Linde fortsatte med Francisco Tárregas "Capricho Arabe" och Isaac Albéniz "Asturias Leyenda". Båda dessa kompositörer är stora namn inom gitarrmusiken.

Så gjorde Carlos B-L entré och gick vidare på samma klassiska gitarrstråk. Dominico Scarlattis "Sonata K 531" är visserligen inte skriven för gitarr, men bland allt annat Carlos är mästare på, så är det arrangemang för gitarr. Ja också för gitarrer. Ett exempel får bli Joao Pernambuccos "Sons de Carreilhoes" i Carlos duo-arrangemang.
Att höra de två spela tillsammans blir en alldeles extra upplevelse. Hur elegant samspelta som helst, och ändå så olika trots att själva virtuositeten är jämställd. Vad det nu kan bero på? Kön, karaktär, personlighet. Att lyssna var en förtrollande njutning. Känslorna från publiken riktigt strömmade mot de två. Och detta måste de ha känt.
Efter paus och en öppning av Celia Linde med sin egen "Epilogue" öppnade hon dörren till Sydamerikas gitarrvärld, en smula hetsigare. Exemplet här får bli Fernando Bustamentes "sång" med titeln "Misionera" som Celia gav en skön tolkning.

Något annat lysande var Carlo B-Ls solo av Ary Barrosos "Aquarela do Brasil"! För att inte tala om hans "översättning" av George Gershwins "I´ve got Rhythm".
Ett par andra nummer vill jag nämna särskilt. Det ena är det duoarrangemang som Byron Yasui gjort av den kära "Cavatina" ur The Deerhunter. Även det andra är en duo, Celia Lindes "Imeldas Waltz", tillägnad hennes dotter, med andrastämman arrangerad av Carlos.
Allt som allt: en kammarmusikalisk superfinal.

Final med mersmak

Andrés Segovia, som dog för tjugo år sedan, klassades som världens främste gitarrist. Så betraktas han alltjämt.