Final för Herrgårdskonserterna

På lördagskvällen var Marie Dimpker sångsolist i Loftahammars kyrka. Det berättar artikeln här ovanför. På söndagseftermiddagen var hon i farten igen. Men då var hennes roll att få andra att sjunga, det vill säga damkören Ta Ton.
Platsen var Åkerholm, fyra kilometer öster om Lofta kyrka. Evenemanget den här sommarens tredje och sista Herrgårdskonsert. En skillnad jämfört med de två tidigare på Casimirsborg och Odensviholm var att den här blev fullsatt. Närmare sjuttio trängdes med glad förväntan. Klart att jag undrar vad skillnaden beror på.

På Åkerholm handlade det om åtta sångare från trakten, ja nio om vi räknar in Marie Dimpker. En sådan uppsättning lockar bekanta och vänner. Ett annat skäl kan vara miljön, den är hemtrevlig. Herrgården som Åkerholms ägare bjuder på känns riktigt äkta. Anorna ända från 1300-talet går att ana sig till. Det går också att promenera runt i huset, till&med sätta sig i biblioteket där doften av gamla skinnband lever.
Skäl nummer 3 tror jag är detta att just komma som nummer 3 i serien. Ryktena kring Herrgårdskonserterna har hunnit växa till sig.

Nå, hur gick det då med själva konserten?
Först byter jag ut begreppet kör mot dubbelkvartett, för det är vad Ta Ton är. Två i varje stämma första- och andrasopraner, första- och andraaltar. Visst finns det körer med bara åtta röster. Men skillnaden är tydlig. I en dubbelkvartett kan du inte snegla på någon annan. Du måste kunna din stämma perfekt.

Marie Dimpker är sedan ett år klippan i det arbetet. Men Ta Ton fyller fem år vilken månad som helst. Vad som hände 2003 var att två sångentusiaster i Loftahammar möttes och började fundera på chanserna att få igång en liten damkör. En sådan fattades tyckte båda. Och är fortfarande med.
Elisabeth Larsson hade precis återvänt hem från Uppsala. Och Pia A Karlsson var inte sen att hålla med och ta tag i projektet. Första dirigenten blev Marie Widerström. Sedan tog Annika Dahl över. Efter henne kom Aron Nilsson in, innan han lämnade över ansvaret till Marie Dimpker. Och det är där vi är nu.

Huvudspåren i Ta Tons repertoar ligger åt folkvisehållet. Gamla som Bellmans, nutida som Evert Taubes. Men man siktar även in sig på amerikanska låtar. Och är lika välstämda, lika muntra i den genren.
Inte minst beror detta på att arrangemangen är så fina, så tacksamma, så inspirerande grunder. Karl-Fredrik Jehrlanders grepp om Gubben Noak är festligt, liksom hans version av den amerikanska "On the sunny side of the street".

Per Hellbergs svenska variant av den amerikanska "Åh, en sån karl" blev ett praktnummer. Så när allt var över och längtan efter extranummer vaknade var publikens damer snabbast och bad om ännu en tur med "Åh, en sån karl".