Fin höststart hos con amore

I går kväll drog kammarmusikföreningen con amore igång sin tredje höstsäsong. Så nu kan vi konstatera att den satsningen har lyckats. Tingshuset, där föreningen håller sina konserter, rymmer ju ingen jättepublik. Men för det mesta, som den här fredagskvällen, har det sett fullt ut.
Höstpremiären i går var också synnerligen smakfull. Artisterna var pianisten Fredrik Ullén och hans partner, såväl i livet som i musiken, cellisten Judit Csatószegi. De presenterades här i torsdagstidningen. Dagen därpå visade con-amore-ordföranden, Eva Pierrou, upp den flygel som från nu står i Tingshusets lilla konsertsal. Och hennes Blüthner-flygel lät bra. Det kunde både vi som lyssnade och kvällens pianist konstatera.

Fredrik Ullén är inte bara en framstående pianist och kammarmusiker. Vid sidan om har han en tjänst som forskare på Karolinska Institutet. Ursäkta nu! Om det jobbet är "vid sidan om musiken" eller tvärtom, det vågar jag inte yttra mig om. Knytningen mellan de båda verksamheterna är stark. Forskningen handlar om hur musik påverkar våra hjärnor, både hos dem som spelar och oss som lyssnar.

Efter pausen gav Fredrik en bild av vad allt detta handlar om. Men gick jag in på detta här skulle den här artikeln bli dubbelt så lång. Och det utrymmet finns inte.
Det är inte så att hans eget spel påverkas av hans forskning, möjligen valet av musik. Mozarteffekten är kanske allmänt bekant, alltså att viss musik gör oss gladare och mer positiva. Men det finns självfallet musik som drar oss åt andra håll, till exempel som sätter rejäl fart på våra andar.

Lite åt det hållet kändes den aktuella konsertetn. Bachs D-dursonat för piano och violoncell är så fylld av energi att man snabbt dras in i handlingen. Nu är det också så att Fredrik Ullén och Judit Csatószegi är suveränt samspelta. Och det är inga okomplicerade rytmer de ska samsas om. Möjligen kan man tycka att flygeln (hos Bach) får lite väl högljudd roll. Bachtidens cembaloresurser var mer varsamma i samspelet med cellon
Från Bachs 1700-tal tog man steget till Brahms 1800-tal, med hans Sonat för piano och violoncell i e-moll, op 38. Den sonaten är en ren, musikalisk urladdning. Och vilket instrument cellisten hade! Och vilken makt hon hade över det! Det tonspråk hon lockar fram är sagolikt, inte minst i de lägre registren.

I programhäftet stod det om konsertens tredje inslag, Rachmaninovs Cellosonat i g-moll från 1901, att cellon närmast ackompanjerade pianot. Det håller jag inte med om. Att cellon uttrycker sig lugnare än flygeln gör inte cellons roll mindre. Ibland ljöd cellon som en klok kartläsare för de vindlingar flygeln gav sig ut på.

Stämningen blev hög. Extranumret som de två bjöd på var välvalt. Man fortsatte helt enkelt med Rachmaninov, hans sköna "Vocalise".
Fredagen 10 november är det dags för nästa konsert. Då kommer en mycket ung, mycket begåvad och redan internationellt prisad finsk pianist, Tuomas Kyyhkynen.