Filmpyttipanna som saknar finess

Varför heter den "Hemligheternas bok"? För Nicolas Cage finns inga hemligheter. Han bara: "Hmm, den uråldriga aztekiska texten lyder ?joddling i surmjölkens fallos...? Surmjölken måste syfta på att engelsmän dricker ljummet öl, fallosen är alltså Big Ben, joddling syftar på att nästa ledtråd finns i klocktornet" - och så snabbt klipp till Trafalgar Square där Nicolas, och två mer trögtänkta medhjälpare, infinner sig för jakt på nästa ledtråd. Spännande! Där den första filmen, "National treasure" från 2004, var ren snabbmat är "Hemligheternas bok" en pyttipanna: Ingredienserna finns där, det hade kunnat bli riktigt bra om bara folk hade ansträngt sig lite med tillagningen. Men man anar oråd redan vid de första scenerna, där filmens huvudfigurer helt tappar fattningen och börjar springa runt med viftande armar bara för att någon förolämpar deras farfarsfarfar genom att påstå att han mördat president Lincoln. Mordet är ju rätt preskriberat, och där vanliga människor skulle ha sagt "wow, trodde aldrig gubben hade det i sig" slänger Nicolas Cage, Jon Voight med flera allt annat åt sidan och börjar leta efter en stad av guld. Staden kommer att rentvå farfarsfarfar. Jag begriper inte hur, men det innefattar en myckenhet av kodknäckande, biljakter och kidnappning av presidenten (den nuvarande). Det hade, som sagt, kunnat bli film av detta också. Men nu finns alltså ingen möda, ingen finess. Om man har problem finns alltid en kompis som kan spontanhacka sig in i Londonpolisens databas, och ska man till ett superhemligt rum är det bara att passa på att slinka in när någon går ut. Filmen har premiär i Västervik ikväll.