Filmisk spänning om försvunnet barn

Glassbilen, grannen, flickorna på studsmattan, cateringsfirman och de försvunna hundarna. De spelar alla en roll i historien om den försvunna pojken Patrik Øye och den unga lettiskan Elna Druzika som blir ihjälkörd av en smitare. På Oslos polisstation inser utredarna med Cato Isaksen så småningom att det finns en koppling mellan de båda fallen, men inte riktigt vilken. Och för Cato Isaksen står också hans roll som alfahanne på spel eftersom en ny utredare, Marian Dahle, blivit anställd medan han var sjukskriven. Dessutom har hon med sig sin hund, boxern Birka, på jobbet. Något Cato Isaksen är måttligt förtjust över. Handlingen växlar så att vi ser den ur de olika personernas synvinklar. Detta utan att det avslöjas vem som är ond och vem som är god. Under ytan ligger hela tiden något krypande, en känsla av att allt inte står rätt till. Unni Lindells teknik gör också att spänningen höjs. Sättet hon skriver på är närmast filmiskt med snabbare och tätare klipp vid de kritiska punkterna. Det är effektivt och mycket bra. När tempot skruvas upp har jag svårt att släppa boken och den slutgiltiga upplösningen kommer som en lättnad när jag kan släppa ner axlarna från öronhöjd och andas ut. För deckarfantaster är det här härlig läsning.