Filmhistoriens starkaste trilogi

Sakta släcks ljuset i lekrummet. Leksakernas led tunnas ut; Etch, Bo Peep och hennes får, aporna, den astmatiska pingvinen Wheezy - alla är borta, trasiga, slängda. Till och med soldaterna deserterar, i fallskärm genom fönstret.Men Woody är kvar, liksom Buzz Lightyear, makarna Potatohead och ett par till. De som, skapade av genierna på animationsstudion Pixar, gett oss två av filmkonstens starkaste upplevelser, "Toy story" 1 och 2. Nu kurar de skymning, i väntan på undergången. Deras ägare, Andy, är på väg till universitetet. För leksaker finns bara två alternativ: vinden eller soptippens eld.Film tre är, åtminstone titelmässigt, "Toy story - Det mörka hotet". Till handlingen är den "Rymdimperiet slår tillbaka", den svartaste filmen i serien, filmen där rollfigurerna mognar, utsätts för fasansfulla prövningar och svetsas samman under tryck. För tryck blir det; vissa scener i "Toy story 3" är definitivt svarta nog att sätta små barn i gråt och locka fram tårar i föräldrars förhärdade ögon. Hur ska det gå? Nej - säg att de inte blir krossade i sopbilens stinkande mangel? Buzz - svik inte dina vänner som fängslats på dagiset! Dessa datoranimerade plastbitar blir mer levande och mer engagerande än någon rollfigur som någonsin spelats av Isabelle Huppert. Pixars förmåga att få oss att älska dem - och för den delen myror, fiskar, rymdrobotar, bilar och griniga gamla gubbar - är definitivt ett av filmhistoriens sju underverk.