Filmen om ingenting

"Bygger på en sann historia", står det i förtexterna, men man fattar raskt att den här filmen förhåller sig till sin verklighetsbakgrund ungefär som Disneys "Djungelboken". Och att det handlar om - ingenting.
Om att regissören Tony Scott ("Top gun", "True romance", han gör den sortens filmer som aldrig får svenska titlar) fortfarande vill visa att han har det. Om att Keira Knightley gör nästan allt för att slå i USA och att Mickey Rourke gör precis allt för att komma tillbaka. Precis allt. Han gjorde ju "Spun".

Men leta efter substans i "Domino", leta efter äkta spänning, efter något som dröjer sig kvar, något som sticker ut, leta och du ska finna ingenting. Ett ingenting med explosioner och blixtar, bröstvårtor och ärr, epilepsiklippning, basgångar, gitarriff och en soundtracklista lång som din arm.
Ett ingenting där Mickey Rourkes rollfigur - det här är roligt - visar machoversionen av att skära sig i underarmarna och skjuter av sig tån "bara för att döva smärtan".

Så varför har jag då så trevligt? Varför märker jag efter ungefär halva filmen att jag slutat fundera på hur många kryddor som börjar på bokstaven c (curry, citrongräs...) och plötsligt sitter och känner något som nästan liknar engagemang för dårarna däruppe på duken?
Jo, för att ungefär där har ingentinget förvandlats till ett veritabelt svart hål med så stark gravitation att det naglar fast dig och vägrar släppa, det håller dig fast trots att du förstås vet att Keira och Mickey mellan tagningarna upprepar sina repliker med löjlig röst och skrattar gott.

Filmen om ingenting

De sa att "Seinfeld" handlade om ingenting, men de hade aldrig sett "Domino", vilka de nu är. "Domino" är ingentingskapets själva epicentrum.