Filmen om den 11 september

För ett par år sedan gjorde regissören Paul Greengrass en film som hette "Bloody Sunday". Den handlade om hur den brittiska militären på Nordirland 1972 mördade ett antal oskyldiga civila under en demonstration. Filmen var gjord i en närmast dokumentär stil, som gjorde att åskådaren kände sig inslängd mitt i skeendet.
Samma dokumentära stil har Greengrass använt sig av när han i "United 93" velat skildra vad som troligen hände inne i det kapade flygplan som den 11 september 2001 aldrig nådde det mål terroristerna ville till, utan i stället kraschade på en åker.
Greengrass tar oss rakt in i händelserna på ett sådant sätt att man som åskådare efteråt känner sig helt överkörd. Han får oss att känna hur det måste vara att befinna sig inne i ett kapat flygplan.
I vad som är näst intill realtid berättar han om den sista färden för United 93, hur planet fylls av passagerare, taxar ut, försenas, lyfter och blir kapat. Men eftersom planet är försenat, hinner de andra tre kapade planen krascha in i sina avsedda mål och när besättning och passagerare på United 93 får reda på detta, inser de att även deras plan är tänkt att användas som bomb.
De börjar planera att slå tillbaka.
Ja, vi har facit, vi vet att planet kommer att krascha och att alla ombord kommer att dö. Men det når inte sitt avsedda mål (troligen var det Vita huset i Washington), eftersom passagerare och besättning bestämde sig för att göra motstånd.

Det är en oerhört intensiv berättelse om civilkurage, och Greengrass har regisserat på ett sådant sätt att man som åskådare till sist nästan sitter och hejar på passagerarna och hoppas att de ska klara sig.
Samtliga ombord på flygplanet spelas av okända skådespelare, vilket givetvis bidrar till känslan av autencitet. Och många av de på marken - Greengrass korsklipper mellan vad som händer på flygplanet och det som händer i det kontrollrum där USA:s flygtrafik övervakas - spelas av sig själva.
Där vet vi ju för övrigt exakt vad som hände. När det gäller utvecklingen inne i United 93 har Greengrass delvis tvingats gissa, men till stor del använt sig av information från bland annat de mobiltelefonsamtal som passagerarna ringde.

Med sin ständigt rörliga handkamera och sin ovilja att överdramatisera tar Greengrass även i den här filmen med oss rakt in i det som händer. Filmen är ett mästerverk, men inte nödvändigtvis en film som jag känner för att se om.
Jag var tillräckligt omskakad första gången.