Film som ligger rätt i tiden

Att göra den här sortens filmer är en konst som danskarna lärt sig behärska bättre än de flesta - i synnerhet svenskarna. Den här sorten? Ja, filmer som handlar om hur vardagstragedier trasar sönder vanliga människors liv. Ingen utomjording, ingen seriemördare, ingen vampyr; bara några medelklasstyper, ett villaområde och en katastrof.
När Per Fly avslutar sin trilogi om de danska klasserna gör han det med en närmast sorgset konstaterande, men samtidigt uppfordrande, blick. Vad han säger är "ta ställning, handla, lev som du lär - men inse att konsekvenserna kan bli fasansfulla."

Han ligger också alldeles rätt i tiden. "Dråpet" utspelar sig i en nutid där allt fler använder allt mer våld som politiskt argument och där den gamla vänstern likt en föråldrad, förfriskad gentleman på fel bar desperat flirtar med unga radikala våldsromantiker.
Karaktärerna i "Dråpet" försöker verkligen göra det rätta, försöker fatta ett beslut och stå fast vid det, men beslutet får följder som ingen kunnat överblicka - eller hade man det, hade hela den destruktiva händelsekedjan kunnat stoppas från början?

Det vore synd att avslöja handlingen i "Dråpet". Jag nöjer mig med att berätta att det handlar om offer och gärningsmän, om skuld och försoning och om det där abstrakta som kallas samvete och som är lite som Näcken - en gång använde man dem för att hota barn med, men nu är båda hopplöst omoderna.
(Pernilla August, däremot, som spelar en stor roll här visar äntligen att hon tvärtemot vad många fruktat inte är det minsta omodern.)
"Dråpet" är en mycket plågsam film att sitta igenom, men jag tror, är ganska säker på, att ni kommer tycka att det är värt det.