Film som inte stryker någon medhårs

Skräckfyllt minne, nr 164: Mitten av 70-talet, en liten pojke slår sig ner framför tv:n för att se en typisk tjejfilm om någon gammal hund. En timme senare, halvdränkt i sina egna tårar, inser pojken på ett väldigt hårt sätt denna absoluta filmsanning:
"Lassie" är inte för veklingar.

Jag måste medge att jag var skeptisk när jag satte mig i biosalongen för denna nyinspelning. 60 år efter originalboken/filmen om världens klokaste och trognaste hund. Jag fruktade att den amerikanska filmsentimentaliteten en gång för alla skulle ha lindat in "Lassie" i spunnet socker. Men redan efter ett tiotal minuter, när några bastanta gruvarbetare halar fram Yorkshires finest ur byxorna för att förvirra överklassens rävjaktshundar med ett gult doftspår, står det klart att den här "Lassie"-versionen inte tänker stryka någon medhårs.

Det innebär att de allra yngsta kanske borde stanna hemma den här gången. För det ÄR synd om Lassie här; hon får utstå kidnappning, misshandel, saknad och död. Men det innebär också att det brittiska teamet (jag tackar de medelstora hundarnas gud för att hon slank ur amerikanernas grepp) skapat en förvånansvärt ärlig film med förvånansvärt äkta känslor.
Jag är gammal nu och kan inte gråta längre när det regnar på en utsvulten Lassie som stretar fram hemåt, hemåt mot den fattige lille pojken vars hjärta krossades när han förlorade sin älskade hund.
Är jag då en rikare människa eller fattigare?