Film som följer mallen

Bruksorten, Sverige, nutid. 19-åriga Minna försöker forma ett eget liv mellan arbetsdagarna på storköket, snusgrabbarna på sina mopeder och familjen där hennes pappa är liksom ständigt böjd till ett bittert frågetecken.
Den enda ljuspunkten tycks vara bilskolläraren som Minna älskar ? men som är femton år äldre och redan upptagen.
?Krama mig? är regissören Kristina Humles långfilmsdebut och en film som följer mallen in i minsta, folkölsdränkta detalj. Mallen som säger att minst 72 procent av svenska filmer som produceras i början av 2000-talet ska handla om ?unga människor som söker efter kärleken och sin egen identitet?, som reklamtexten brukar lyda.

Vi vet vad vi får. Huvudkaraktärer mellan 16 och 25, ständiga relationsproblem ? alla tycks oavbrutet kära i fel person ? fylla, drömmar på kollisionskurs med verkligheten, lite feminism och en evig längtan bort, en längtan som här illustreras av resebyråer och en himmel som ständigt korsas av flygplan.
Ett fåtal gånger lyckas ?Krama mig? ta sig nära, men just då är det alltid något, kanske en tafflig replik, en sviktande skådespelare eller en uppenbar klyscha, som får den att halka till och hamna snett.
Är det inte snart dags att filmer med ordet ?identitet? i sin reklamslogan börjar handla om superhjältar igen?