Film om unga pojkar på 1950-talet

Filmatiseringen av Håkan Nessers "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" börjar med blixtnedslag och begravning, och våldet, tragedin och döden fortsätter sedan att bubbla som en lavaström under den lojt välpolerade ytan hela filmens gång.
Samtidigt fyller "Kim Novak..." alla kriterier på svensk "den bästa sommaren"-film. De unga pojkarna har kortbyxor och ett övermått av pubertetshormoner, flickornas vita vida kjolar fladdrar en halvmeter under deras blyga blickar och när augusti är slut är ingenting som det varit.

Sommarens huvudpersoner är Erik och Edmund. De delar stuga med Eriks storebror, James Dean-kopian Henry (Jonas Karlsson i en sällsynt och underbar coola-killen-roll). När så Kim Novak-kopian Ewa (Helena af Sandeberg) kommer in i deras liv vidtar ett triangeldrama som bara kan sluta i tragedi.
Ska man skildra unga pojkar i slutet av 50-talet (och det ska man tydligen rätt ofta i svensk film) är det svårt att baxa sin historia ut ur "Mitt liv som hund"-fållan. Där lyckas "Kim Novak" inte hundraprocentigt. Filmen är stämningsfull, välregisserad och snygg, men något saknas, något som ger den sista sältan, något som får Eriks mantra "cancer, kärlek, knulla, döden" att kännas på riktigt snarare än som effektsökeri.
Man har också valt att klä filmen i en autentisk språkdräkt, att behålla 50-talets uttryck och tonfall. Det ger bitvis ett löjets skimmer, med minst ett par "Ussare kvanting, här hoppar inga halta pluringar" för mycket.