Film om "Kubasvensken"

- Om vi velat ha ett stort scoop hade vi tagit med mer av hans berättelse, säger filmarna.
Bakom "Gitmo" med premiär på Göteborgs filmfestival står Tarik Saleh och Erik Gandini. Filmen är för dem en sorts försök att klämma in sig i tomrummet mellan Lars Adaktusson och Stefan Jarl, mellan nyhetsjournalistik och traditionell dokumentärfilm.
- Vi beter oss inte som dokumentärfilmare, vi ställer frågor. Samtidigt försöker vi undvika journalistikens professionella fälla där frågorna som ställs är automatiska och man hela tiden eftersträvar objektivitet. Objektiviteten gör att man distanserar sig och det vill inte vi, säger Tarik Saleh.
"Gitmo" börjar med att filmarna ringer till en pr-officer vid amerikanska flygvapnet: "Hej, vi är två svenskar som vill besöka Guantánamo". "Yeah!" svarar officeren entusiastiskt och berättar att det går gratisflygningar från Costa Rica varje onsdag.

Saleh och Gandini kommer alltså dit. Men inte längre. De får se golfbanor, ödlor, stränder och grindar. Men grindarna är stängda. In i lägret kommer ingen.
I stället får de rikta kameran åt andra håll. Mot befälhavare som mystiskt får sparken. Mot rumänska legosoldater som slåss för USA utan att bindas av krigets lagar. Mot kända USA-kritiker som journalisten Robert Fiske - och mot Mehdi Ghezali, "Kubasvensken" som satt i lägret i 900 dagar.
När de visar klipp från Ghezalis presskonferens, där han hela tiden får frågor om "vad gjorde du i Pakistan?", "vad tycker du om bin Laden", hörs ilskan i filmens berättarröst tydligt.
- Vi hade varit i Guantánamo, träffat människor där, visste hur förhören gick till - och så såg vi de svenska journalisterna, människor vi kände, iscensätta en regelrätt rättegång mot Mehdi Ghezali. Det jag tänkte var "har ni ingen medkänsla, ni beter er som skit", säger Tarik Saleh.

Å andra sidan: Har inte en journalist skyldighet att ställa de frågor som människor vill ha svar på? Och vad alla ville veta var dels vad som hände i lägret, dels om Mehdi Ghezali verkligen var skyldig.
- Jag håller med. Men det som hände var en triumf för det amerikanska pr-maskineriet. Ingen vet vad han gjorde, ingen har bevis. Ändå tar folk sig rätten att fråga. Det gjorde de aldrig till exempel när Joy Rahman friades för mord. Plikten mot läsaren rättfärdigar inte vad som helst.
Mehdi Ghezali ger ett märkligt intryck. Han är liksom ständigt frånvarande, vill inte prata, har blicken någon annanstans. Hur mår han?
- Det är jättesvårt att beskriva. Det har hänt något på Guantánamo som inte skulle ha hänt, säger Tarik Saleh.
- När man träffar människor som utsatts för tortyr utstrålar de ofta sådan ångest att man själv blir sjuk. Det är uppenbart i Mehdis fall. Men han har mycket svårt att prata om det här. Jag tror att han tycker att det är underbart att ha rätten att vara tyst.
- "You have the right to remain silent". Det är en standardklyscha. Vi reflekterar aldrig över vad som händer om någon tog den rätten ifrån oss, jag tror att man värdesätter tystnaden för resten av livet.

I filmen berättar Mehdi Ghezali om hur han utsattes för sexuella trakasserier av en kvinnlig vakt som tafsade på honom och antydde att hon kunde ge honom sexuella tjänster. Tarik Saleh och Erik Gandini berättar att Ghezali sade mer om förhörsmetoderna än vad som kom med i filmen: "Om vi varit mer scooporienterade hade vi tagit med det".
Bland annat ska han ha brutits ned genom att sitta i en cell där en kamera ständigt följde honom och en vakt antecknade hans minsta rörelser i en bok. Han ska också ha hållits fastkedjad medan vakterna hela tiden frågade om han inte behövde gå på toaletten:
- Till slut kunde han förstås inte hålla sig längre, och när han kissat på sig började de trakassera honom för det.

I en artikel om "Gitmo" i tidningen International Herald Tribune står att filmen är gjord ur "ett tydligt vänsterperspektiv". Stämmer det?
- Inte riktigt. Vänsterns typ av journalistik har länge bestått i att någon sätter sig ner och berättar vad de tycker. Inte i att ta reda på hur det ligger till, säger Tarik Saleh.
- Jag tycker att USA var tvunget att agera efter den 11 september. Problemet är att de har satt en boll i rullning som de inte kan stoppa. Vad vi upptäckt är en oprofessionalitet hos den enda supermakten, en brist på kontroll. Det är jävligt obehagligt och det är precis vad som sker nu.
Erik Gandini fyller i:
- Vår drivkraft med "Gitmo" är inte indignation som det hade varit hos en vänsterjournalist. För oss handlar det om nyfikenhet. Vi sätter stort värde i att vara oberoende filmare som inte knuffas framför någon intressegrupp.
"Gitmo" får biopremiär den 10 februari.

Film om "Kubasvensken"

I nya dokumentären "Gitmo" berättar "Kubasvensken" Mehdi Ghezali om hur han utsattes för tortyr i USA:s fångläger i Guantánamo.