Film blev musikal som blev film

Musikalen "The producers" underhållningsvärde kan beskrivas med en uppochnedvänd u-kurva. I början och slutet tittar du på klockan. I mitten ser du nästan ingenting eftersom dina ögon kloggas igen av skrattårar.
Filmen bygger på en musikal som bygger på en film om en musikal. Det var 1968 som Mel Brooks gjorde den rulle som på svenska fick namnet "Det våras för Hitler". Filmen blev så småningom Broadwaymusikal och det är i den versionen, späckad av sång- och dansnummer, som den nu på nytt blivit film.

Mel Brooks humor och Susan Stromans (musikalregissör) tonfall passar sannerligen inte alla. I filmens inledning är det inte en möbel i New York som undviker att bli snubblad över. Snabbt slås man också av att sångnumren är för många och långa; ännu snabbare av det teatrala överspelet där alla agerar som om Duracellkaninen ramlat ner i en kaffetermos.
Men så träder Will Ferrell in i handlingen som Franz Liebkind, författare till "Det våras för Hitler", teaterhistoriens sämsta pjäs - och snabbare än man hinner säga knackwurst bekräftas humortesen att det enda som är roligare att driva med än tyskar är nazister. Om du sitter med stela mungipor under Ferrellnummer som "Der guten Tag hop klop" och "Haben Sie gehört das Deutsche Band?" är du antingen nationaldemokrat, medlem i någon Alexander Bard-lista eller död.
"I was born in Düsseldorf and that is why they call me Rolf" är fortfarande en av världens roligaste sångrader. Annars är det plågsamt lätt att se att det som var kul 1968 inte nödvändigtvis är det i dag.