Feta ankor speglar samtiden

Det är inte lätt att förhålla sig till sin kropp. Allt för lätt slår det över i någon av ytterligheterna fetma eller anorexi. Åtminstone är det så i Duck city.
I denna satir lyfter Lena Anderson fram den kroppsliga besatthet som är så betecknande för vår tid och skruvar det hela ytterligare några varv. Resultatet blir ett slags Super size me i bokform i kombination med en modern 1984.

I John von Anderssons fabriker friteras mat som sedan göder massorna. Detta samtidigt som fabrikören själv genom att linda president Pigg runt sitt finger leder kriget mot fetman, "den vita valen".
I krigets främsta led går Ahabarmén som griper och för bort feta personer till ett ovisst öde, däribland Martin Goose och hans familj, grannar till bokens huvudperson Kalle A. Som råkar vara John von Anderssons brorson.
Varje dag gör Ahab slumpvisa besök hos Duck city-befolkningen för att kontrollera deras fettprocent. De går till och med så långt som till att ta fram en litterär kanon utifrån författarnas fettprocent.

Satiren har en vass udd riktad mot vårt sätt att förhålla oss till mat och fett. Men exakt vart udden riktas är inte så tydligt som i Morgan Spurlocks Super size me. Vem är det som är skyldig? Finns någon som är skyldig eller har vi alla oss själva att skylla? Det är inte lätt att veta, men i Duck city har de båda sidorna att kroppsfixeringen krockat och skapat en härdsmälta i politik och vardagsliv.
Den satiriska ironiska tonen känns igen från Lena Anderssons tidigare romaner Var det bra så? och Du är alltså svensk? även om hon här har låtit satiren blomma ut helt.Fotnot: Morgan Spurlock häcklade i sin film Super size me (2004) snabbmatskedjorna som trots att de påstår att deras mat är "nyttig" göder människor till kolossalformat. I sin samhällskritiska roman 1984 kritiserar George Orwell totalitära regimer där de som bryter mot de fastställda normerna deporteras.