Festlig avspark med Abalone Dots
I dag drar de fyra unga damerna till Stockholm för ett par månaders studiojobb hos skivbolaget Sony BMG. Ja, det vill säga Sony-spelningarna fortsätter efter de första månaderna. Men huset som de fyra har hyrt i Nacka för att bo i och ännu mer jobba sig täta i, det har de bara ett tvåmånaderskontrakt på. Vart äventyret sedan tar vägen får vi väl veta vad det lider.
Avskeds- eller rättare Avsparkskonserten i Marieborgskyrkan på lördagskvällen gav en hel del sköna besked. Abalone Dots kan bli riktigt stora, även internationellt. Och detta trots att konkurrensen växer och blir allt knivigare.
Det som skiljer Abalone Dots från det mesta annat är bredden, de fyras genuina musikalitet. De demonstrerar också detta så övertygande. För det första är de fyra så olika varann att personligheterna, profilerna verkligen märks. Även deras röster har olika karaktärer, men alla framträder lika säkra.
Och så detta med alla instrument de rör sig med. Ja, Elin Mörk håller sig till sin fiol, liksom Louise Holmer till sin kontrabas.
Men Rebecka växlar gitarrer och tar ibland över pappa Tords banjo, dessutom med riktigt sting i spelet.
Sophia Hogman växlar nog mest: cello, gitarr, mandolin, trummor. Det händer till&med att hon visslar sig iväg på någon slinga.
Under konserten hände det några gånger att Tord Hjukström och Inge Ludvigsson kom upp på scenen i kyrkan och stöttade de unga fyra. Tord antingen med banjon eller med sin dobro som liknar ett slags korsning av gitarr och cittra. Inge håller sig till gitarren. Det händer att rena solon växer ut.
Låtarna då? Att karriären lutar åt det internationella står klart direkt. När det droppar ut något svenskt är det nästan alltid lånegods. Annars dominerar de egna uppslagen. Extra mycket av eget material kom i konsertens första akt då de fyra i Abalone Dots i stort var ensamma på scenen.
Några exempel som vi säkert kommer att få höra mer av, på CD:
Rebeckas Hjukströms "California", "Alive but not amused", "From a safe distance", "Sour summer nights" och den mycket speciella "Slavolian land".
Louise Holmers "New day" nämner jag också gärna liksom Sophia Hogmans "Pappas vals".
Annat material som fått klä om sig till Abalone-arrangemang kommer från namn som Ronny Eriksson, Dolly Parton och inte minst Alison Krauss - rent av en tändsticka för idéer hos Abalone Dots. Tord Hjukströms "Third leg blues" får jag inte glömma heller. Kraften, tempot i den blir något extra, något som inte riktigt hör hemma när Abalone Dots står där alldeles självständiga i Blue Grass-världen. Att Tord är huvudkraften bakom arrangemangen utgår jag ifrån.
Det här är något jag inte heller får glömma att nämna, och det är inte första gången. Om Abalone Dots tänker fortsätta som scenartister måste de skärpa sig när de talar, berättar för publiken vad som ska komma. Det blir på tok för okoncentrerat, för privat.
När de sjunger och spelar är koncentrationen perfekt. Att fortsätta så även i talet måste de komma fram till. Trots flera, strödda poänger som ibland kan droppa ner hos somliga i publiken blir det alldeles fel annars.
Nog om det nu. När applåder inte räcker till som tecken på respons växer bifallet med både rop och visslingar. Jag tror inte att det någonsin har visslats så mycket i Marieborgskyrkan som i lördags kväll. Så var den också fullsatt, för andra gången på kort tid - tänk på Gospeln förra söndagen.
Detta gladde självfallet kyrkans pastor, Roger Mörk, tillika far till Abalone-Elin. Med famnen full av rosor tackade han varmt för den blommande underhållningen. Och för styrkedemonstrationen! Det ser verkligen ljust ut för Abalone Dots.
Text och foto:
Så jobbar vi med nyheter