NÀr vintern rasat frÄn vÄra fjÀll kommer sommaren skuttandes lite nonchalant och kontinentalt. Myggen vaknar och allt fÄr liv och det tar hus i helvete lite varstans. PÄ det bra sÀttet.
Sommaren Àr hÀrlig nÀmligen. Det blir livat och det stÀlls till med festivaler i varje liten smÄort med sjÀlvaktning. Det behöver inte bara vara musikfestivaler, Äh nej. Teaterfestivaler, konstfestivaler, bokfestivaler och drakbÄtsfestivaler. De sistnÀmnda Àr nÀstan utöda nu men kommer ni ihÄg? BÄtar, modigt och i otakt paddlade av förfriskade arbetsgÀng med rödsvedda ölglada anleten. Det Àr nÀstan sÄ man saknar det. Men bara nÀstan.
PÄ senare Är har det blivit mer hemvÀvt i vÄr egen stad. SkÀrgÄrdsfestivaler och hÀrligt tidstypiska klÀder pÄ roddtÀvlingar. Och lite höbalar pÄ det. En nygammal företeelse som kommer som ett genuint och skönt avbrott frÄn sommarens glittrighet.
Och sÄ musik sÄ klart.
Vihar vÄr Visfestival. Inte sÄ mycket nytt under solen men det kÀnns ocksÄ bra att den finns. Om inte annat Àn för att bli pÄmind om att musik inte behöver vara sÄ vÀrst elektroniskt eller modern hela tiden.
Hultsfredsfestivalen, eller "Hultan" som de initierade gÀngen frÄn VÀstervik kallade festivalen under 90-talet har ÄteruppstÄtt frÄn de döda, fortare Àn rigor mortis hann ansÀtta festivalkroppen. Min personliga favorit, mycket pÄ grund av att det Àr den enda "riktiga" festival jag nÄgonsin varit pÄ, Emmabodafestivalen gÄr ocksÄ av stapeln i Är. Det Àr det lilla syskonet med mer charm och karaktÀr.
För nÀr alla andra slÀnger sig med nostalgiska anekdoter om fylleslag och campingfasor (minnena kretsar nÀstan aldrig kring musikframtrÀdanden konstigt nog) utspridda pÄ mÄnga Är under 90-talet sÄ upplevde jag EN enda festival. I komprimerad och koncentrerad form. Jag skulle verkligen trÀnga in alla upplevelser man kan pÄ en och samma gÄng, mest för att slippa sova i leran mer Àn nödvÀndigt. BekvÀm har jag alltid varit. Och lagom vettig. Det skulle bli sÄ mycket festival att det kunde vara bra sen.
Om det lyckades? Det tycker jag nog. Jag sÄg unga slynglar i Bad Cash Quartet sprÀnga högtalare pÄ en minimal hemmabygd scen, trÀffade en panda-tjej för första gÄngen, kramade sÄngaren i Broder Daniel (det var inte han visade det sig senare), kissade tillsammans med basisten i Sideshow Bob, pratade med Nina Ramsby, dansade disco i ett tÀlt och sÄg en vÀn trycka i sig sju portioner köttgryta med ris, bara för att det var gratis pÄfyllning. Vi drack tetravin och ignorerade duscharna, borstade tÀnderna i saft för att det var för lÄngt till vattenkranen och lÀt tovorna vÀxa i det dÄ lÄnga hÄret. Det var ju festival.
Allt i korÀrmade vita skjortor inköpta frÄn stadens alla secondhand-butiker.
Varför en vit skjorta pÄ sig nÀr han ska vara pÄ ett lerigt eller dammigt fÀlt undrar den nyfiket skeptiske lÀsaren? Det undrade jag med nÀr jag och min vÀn Jon, som var van festivalrÀv, provianterade med massor av skjortor och surt spanskt lantvin pÄ tetra. Svaret kom som en sjÀlvklarhet, nÀstan i förbifarten:
- Man ska va fin nÀr man gÄr pÄ fest.
Och festivalfest blev det den gÄngen men aldrig mer igen. Jag var klar med det hela. Nu blickar jag framÄt mot sommaren och föreslÄr att ni gör detsamma, sÄ ses vi vid en trÀbÄt nÀra dig. Rocken i Är blir mer "muggebigge muggebigge tuff tuff tuff" Àn nÄtt annat.