Favoritmusik i storslagen konsert

Klassisk Favoritmusik var budskapet som spreds inför Lördagskonserten i Sankt Petri kyrka. Självfallet favoriter inskrivna i kyrkans musikaliska värld, och den är stor.
För att betona det högklassiga hade Sankt Petris musikledare, organisten Bo Ingelberg, bjudit in två perfekta namn för sådana händelser, sopranen Marie Fagerberg Zembachs och organisten Birger Marmvik.

Marie har sina rötter i vår bygd och är för oss en kär hemvändare lite då&då från Göteborgsoperan. Lika känd här är kanske inte oskarshamnsorganisten Birger Marmvik. Men då kan jag berätta att han senaste oktober spelade i en av världens mest prestigeladdade katedraler, Notre Dame i Paris. Och 2009 är han bokad för ännu en konsert, en uppvisning i orgelkonst.

Att Sankt Petris egen kyrkokör, med omkring 40 sångare, var laddad inför konserten, det kändes direkt vid upptakten.
Tonvikten längs hela programmet låg på romantiken , mest
1800-talets. Med blickar bakåt mot Händel och Mozart, ja ända till italienaren Giulio Caccini (mest verksam som kyrkotonsättare på slutet av 1500-talet) fick programmet även lite wienklassisk karaktär. Vår egen tid närmade man sig genom Otto Olssons Davids 121:a Psalm "Jag lyfter mina ögon".
Då är jag tillbaka vid upptakten, som just var Otto Olssons sköna Davidspsalm. Den blev, och det är 90 år sedan, snabbt en kär hymn för landets ambitiösa kyrkokörer. Jag skrev att kören kändes laddad, och här vill jag betona det än mer. Tonen var det också, uttrycksfullt skön över hela stämfältet.

Caccinis "Ave Maria", den balladliknande hymn som följde, är långt ifrån lika bekant. En anledning är säkert att den kräver så mycket, mest av styckets sopransolist som redan i början ska ligga proffshögt, alltså praktfullt. Solistdelen kan man kalla ett slags låghastighetskoloratur. Marie Fagerberg-Zembachs bevisade snabbt sin klass.

Fugor, det är vi vana vid inom orgelmusiken. Men Händels "Herren vill jag prisa och ära" är en fuga för blandad kör och egentligen bara tänkbar för en kör med naturlig balans mellan de fyra stämmorna. Helt vanligt i kyrkokörer är detta inte. Här höll det fint.

Programmet var omfattande och jag har inte möjlighet att stanna vid varje inslag. Men för att betona favoritriktningen vill jag särskilt betona vad som följde efter Händel. Det var Mozarts "Ave verum corpus" för kör och orgel. Den motetten låter nog ingen europeisk kyrkokör vila.
I den här upplagan satt Birger Marmvik vid kororgeln. Men fört att riktigt kunna kommentera hans orgelspel stannar jag vid den franske 1900-talskompositören Henri Mulet (han levde ännu för 40 år sedan) och hans berömda Toccata "Du är klippan - Tu es petra" ur hans "Byzantinska skisser".
Där kom det in ett nytt tempo i konserten. Kyrkomusik är ju oftast lugna och lugnande promenader. Men Mulet vågar utmana klippan i sin komposition, briljant tolkad av Birger Marmvik.

Detta att musikhistoriens romantiska perioder dominerade gjorde att Sankt Petris sköna, romantiska Åkerman- & Lund-orgel fick en huvudroll. Mot slutet av konserten bjöd Birger Marmvik på ännu ett solo, ett Cesar Franck-Preludium i h-moll från 1860-talet. Det gav Marmvik tillfälle att markera ännu en orgelstil, den finstilta. Franck-preludiet är, kan man säga, en stilla morgonbön.

För att vi verkligen skulle förstå vad favorittemat innebär lade Bo Ingelberg allra sist in något som det nästan gnistrade om. Det var Felix Mendelssohns Anthem för sopran, kör och orgel från 1840-talet, med engelsk titel och text, "Hear my Prayer". Det blev en både utmanande och stilsäker final, ett veritabelt utrop kring en musik som kyrkan gör allt - och måste göra allt - för att hålla levande. Bo Ingelberg är värd högsta beröm för en insats som denna!