Farväl och lycka till

Nyss stod årets studenter i balkostym, förväntansfullt fina i frack och frasande klänningar. Bara två veckor senare springer de ut iklädda den nybakades vita dräkt, på gång och på väg. Och lågstadiebarnen vandrar i små tåg till kyrkan och sjunger Den blomstertid nu kommer, precis som det ska vara innan evighetslånga lov väntar.
Skolan har en förmåga att suga in folk i sina byggnader och lite världsfrånvänt skapa sitt eget universum. Det sitter i väggarna. Sedan är det slut, för den här gången, för den här tiden. Farväl och lycka till, det är över nu. Välkommen till verkligheten.
Skolans kommunala korridorer platsar en viss tid i ens liv, sedan är det dags att gå vidare. Aldrig förut har väl läxor och prov haft sådan tjusande kraft, tett sig så tilldragande. Den trygga, inrutade tillvaron är åtminstone ett mönster att följa, om man är vilsen längs vägen.
Vår och sommar betyder brytningstider, ett vårligt vemod infinner sig samtidigt som grönskan. Aldrig kan man vara riktigt säker på något, annat än att förändringens tidvatten kommer att fortsätta skölja över en. Man får hänga med så gott man kan. Hitta sin stig genom landskapet av valmöjligheter och omöjligheter.
Andra sidan korridoren väntar den riktiga världen, ett fönster mot en annan tid, ett annat liv. Och Kent spelar Mannen i den vita hatten på radion, och ristar knivskarpa bilder i minnenas vrår om att springa ut genom dörrarna med champagne i handen och en osäker framtid väntandes runt hörnet.
Avslut blir så markanta, så bitterljuvt påtagliga när det är för sista gången. Skolmatsalen, bänkraderna, skåpen, salarna, rasterna, de skrivna papperslapparna. No more.

Så länge man är student har man inte börjat än. Med det riktiga livet. Inte blivit helt vuxen, inte stängt några portar till valmöjligheternas land. Fortfarande står alla dörrar öppna, ödet har inte hunnit föra en så långt eller påverkat en så drastiskt. Man är ung. Och kanske är ungdomen mer medveten om det i dag än någonsin förut.
Det finns så mycket att göra, saker att hinna, människor att träffa, yrken att pröva, länder att besöka. Krampaktigt står man vid kanten, försöker hålla kvar ungdomen och ändå våga hoppa. Tiden tickar på och man har bara att följa med, inte bry sig så mycket om vad andra tycker, inte tänka för mycket, inte ångra och bli bitter. Men det är okej, det blir bra.
Allting ordnar sig till slut.