Inledningen på årets Västerviksrevy är ett fartfyllt sång- och dansnummer med cowboys och cancanflickor som hälsar välkomna till Wilda Westernwik. Publiken dras med i tempot direkt och klappar takten. En bra början för ett revygäng som absolut är värd att få spela inför fylld salong.
De lokala inslagen blir inte så många, av förklarliga skäl, för som ordföranden i Västerviks amatörrevysällskap Christer Warfvinge säger i programbladet: "Skandalerna i kommunen är i det närmaste obefintliga och politikerna verkar ha skött sig." Det blir kungahuset, det avreglerade apoteket och sjukvården som istället blir utsatta för granskning.
Några av höjdpunkterna står, också detta år, Anita Andersson för. Hon är lika dråplig när hon föreställer en alltid uppkopplad ungdom, som när hon ligger i sjuksängen omgiven av sköterska och läkare som försöker besluta om var en gammal dam med bruten fot passar in i sjukvårdsstatistiken.
Arne Meijers problem att klara sitt nyktra liv har också många poänger. Ett första steg har varit att bilda AAVL (anonyma alkoholister i Västralund). Föreningen har två medlemmar som ständigt brottas med sitt nya ovana liv. "Vad ska man nu till exempel se fram emot på söndagsmorgonen, förr kunde man åtminstone se fram emot att må bättre fram på eftermiddagen ".
Ulf Göthberg gör en mycket temperamentsfull framställning av hur livet som tomte kan te sig nuförtiden, när alla ungar är missnöjda med sina paket och renarna fått ersättas med vildsvin framför släden.
En danstävling, där publiken får rösta fram bästa dansnummer, finns med i revyn, liksom nya tolkningar av Gösta Bernhards och Robert Brobergs texter.
Att slutnumret, där ABBA återuppstår, om än lite stela och åldrade, får publiken att applådera i takt är inte konstigt. Vem kan låta bli att ryckas med av Waterloo?
Välförtjänta applåder är det utan tvekan för en ensemble som inte är så stor men där alla verkar kunna dansa, sjunga och agera mer som proffs än amatörer. Och skulle man tycka att föreställningen någon gång tappar fart, vilket förstås är oundvikligt, så går det bra att bara passa på och njuta av konstnären Benny Ekmans fantastiskt charmiga kulisser, som visar sig vara minst lika fina på baksidan.