Färgstark start på konsertsäsongen

Konsertsäsongen har börjat. Jag menar den normala raden kvällar höst-vinter-vår med vad vi brukar kalla konstmusik.
Klassiskt är ett annat, vanligt begrepp, men alltid stämmer det inte. Särskilt inte när det handlar om nutida musik, som söndagens premiär i Marieborgskyrkan med Camerata Roman.
Förlåt, Camerata Nordica heter vår länsensemble från nu. Under vårens turné på kontinenten var det alltför många som frågade om gänget kom från Rom. Eller Rumänien. Bytet till Nordica är välvalt, tycker jag. Vi får väl höra vad amerikanarna frågar när orkestern flyger dit om en dryg månad. Säsongen inrymmer faktiskt två USA-turnéer, den andra i vår.

Nutida musik alltså, nåja, åtminstone 1900-tal. Huvudkompositör denna första afton var Kurt Atterberg.
Det är ingen slump. Direkt efter den här lilla turnén, redan i mitten på veckan, börjar orkestern spela in en hel serie Atterberg för det tyska skivbolaget CPO. I Tyskland och andra kontinentala länder har Kurt Atterberg länge varit ett populärt namn, ja rent eftertraktat.
Atterberg var en märklig man. Även om han avskydde mycket i den musik som rullade fram kring honom såg han till att underlätta unga kompositörers överlevnad. Han grundade STIM! Det är STIM som ser till att tonsättarna får betalt när deras verk spelas offentligt.

Tre verk av honom ingick i programmet. En svit ur musiken till ?Antonius och Kleopatra?. ?Preludium och fuga?, även det verket överflyttat till teatermusik från en orgelkomposition. Dessutom hans rent berömda ?Adagio amoroso? som han skrev 80-årig. Ändå känns tonerna hur unga som helst. Och lika friskt tolkade i solostämman av ensemblens ledare denna turné. Ulf Wallin heter han, växjögrabben som blev fiolprofessor i Berlin men då och då mer än gärna arbetar med cameraterna.

Jämfört med Atterberg var tjecken Josef Suk ?bara barnet ?när han komponerade sin Serenad i Ess för stråkorkester. Han var fortfarande tonåring och hade blivit blixtförälskad i sin lärares dotter. Läraren var Antonin Dvorak!
Serenaden är en kärleksförklaring. Det sägs att Suk skrev de tre första satserna på raken, i ren kärleksberusning. Inspirationen dog plötsligt, inte kärleken. Så småningom tog han sig samman och fullföljde Serenaden med en fjärde sats, Mer dramatisk men lika varm. Den känns som en bekräftelse på vad han först kom fram till.

Det där med Camerata Roman och Rumänien-ryktena låter ju roligt. Att man spelade upp satsen ?Improvisation? ur Sándor Veress ?Musica Concertante? hänger dock inte ihop med detta ?. Det är först efter i efterkrigstiden som Veress land kom att tillhöra Rumänien. När han föddes i början av 1900-talet var Transsylvanien en del av Ungern. Bartok var en av Sándor Veress inspiratörer och visst visst finns det spår.
Men Veress ?Improvisation? för tolv solostråkar är ett ytterst självständigt stycke. Att det just är tolv solostråkar är inte heller någon slump. Veress rör sig liksom på båda sidor om tolvtonsgränsen. Två violiner, en viola och en cello har dessutom speciella och skiftesrika solouppgifter. Solisterna i den ordningen var Daniel Bard, Ulf Wallin, Guy Ben-Ziony och Per Nyström. Deras insatser var rent mästerliga, inte minst tekniskt!

Två små stycken av Dmitrij Sjostakovitj ingick också i det rika programmet. Det ena var ?Elegi? ur hans opera Mac Beth som gjorde Stalin så ursinnig att han totalförbjöd den. Idag går det lätt att skratta åt sådana utbrott, men det är nyttigt att minnas vad diktatorer kan ställa till med.
Stycke nummer 2 var en Polka. Sjostakovitj var knappast känd som någon komiker, men här kom han sannerligen loss.
Polkan fick vi förresten höra två gånger. Den andra efter att vi applåderat fram extranummer! Camerata Nordica håller världsklass. Tänk att vi har en sådan ensemble i Kalmar län!