Hon var kompis med Bellman. Hon gillade att festa natten lång. Hon var rik och hade ett stort umgänge. Ändå kantades hennes liv av sorger.Årstafrun, Märta Helena Reenstierna levde mellan 1753 och 1841. Under 40 år av sitt långa liv förde hon dagbok. Den är mycket omfattande och kom till allmänhetens kännedom av en slump. Renskriven på maskin kräver dagböckerna gigantiska 5 000 A4-sidor.I dagboken för hon mycket detaljerade anteckningar om livet på Årsta. Om hon beskriver en utflykt så ingår en lista över precis allt som togs med både beträffande mat och dryck som husgeråd. Hon är öppen när det gäller känslor och händelser, såväl på gården som i staden och i riket.Hennes dagböcker är alltså en kunskapskälla av stora mått och det är flera som öst ur den tidigare. Men då har urvalet gjorts med andra moraliska värderingar än vad vi har i dag. Därför är Kristina Ekero Erikssons bok mycket välkommen. Hon gör ett nytt urval åt oss och sätter anteckningarna i ett begripligt sammanhang. Hon har dessutom gjort det på ett mycket tilltalande sätt.Kristina Ekero Eriksson har inte bara valt och "översatt" delar av dagböckerna utan också byggt en spännande berättelse där man bara vill fortsätta med nästa kapitel. Insprängt i hennes text finns gott om direkta citat från Årstafrun och man förstår vilket enormt arbete som ligger bakom boken. Det är en riktig pärla som gör den spännande tiden runt sekelskiftet 1700/1800-talen levande. Märta Helena Reenstierna gifte sig mycket ung med den betydligt äldre ryttmästaren Christian Henrik von Schnell och blev därmed härskarinna på Årsta som numera ligger nästan mitt i Stockholm. Då låg det på landet. Hon miste sju av åtta barn i tidig ålder. Det åttonde barnet gav henne många sorger. Kanske berodde sonens förfärliga beteende på föräldrarnas överbeskydd.Långt innan curling introducerades i Sverige svepte Årstafrun isen över Årstaviken på väg till Stockholm för att muta överordnade och lägga allt till rätta för den ende sonen. Hans bravader redovisas mer öppenhjärtigt än i tidigare tolkningar av dagböckerna. Där göms inte heller Årstafruns anteckningar om stupfulla, uppstudsiga pigor och drängar, misslyckande i det sociala umgänget och sveket från brodern som balanserar de storslagna festerna, de förnäma gästerna och den fantastiska trädgården.Kristina Ekero höjer också ett finger och betonar att det är mänskligt att framställa sig själv i en så god dager som möjligt i en skrift avsedd för efterkommande. Det belyses av anteckningar från en fest som gjorts såväl av Årstafrun som av en annan dagboksförare. Där skiljer sig berättelserna åt avsevärt...
