Det blev en ganska speciell musikhelg, den vi nu har lämnat bakom oss. Framför allt är det två händelser jag vill berätta om. En i S:t Petri kyrka i lördags. Den andra i Lofta kyrka i går afton. Båda lockade rejält med besökare.
Likheten mellan de båda var upplägget. Det olika låg i själva musiken. Bakom S:t Petri-arrangemanget stod Bo Ingelberg (Västerviks församlings musikledare). I Lofta ledde Aron Nilsson det hela. Inom Norra Pastoratet har han samma position som Ingelberg här i Västervik.
Förutom att driva sina kyrkokörer arbetar båda även med lite mindre, mer koncentrerade körer - i båda fallen kallade Vokalensembler.
En vanlig kyrkokör omfattar ofta närmare 40 röster, inte sällan med för stark damdel. Till Vokalensemblerna lockar man de mest sånglystna. Ofta inte mer än tre per stämma - men med bättre balans damer/herrar. Och visst är det lättare att arbeta fram komplicerade verk med en ensemble i sådant format.
Inte bara där fanns det likheter. Även i inslagen av solon, både i sång- och instrumentröster, fanns mycket av gemensamma idéer.
Det olika låg i själva musiken. I Västervik tyske Felix Mendelssohns mässa med Psaltarpsalmen 42 som upptakt: "Såsom hjorten trängtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud".
I Lofta kyrka var musiken koncentrerad till franske Maurice Duruflé (1900-talstonsättare - därmed hundra år närmare oss i tid än Mendelssohn). Duruflé-innehållet var Requiem, hans sköna, berömda "dödsmässa"
I S:t Petri var Mendelssohn-mässan inte hela programmet utan bara den täta finalen. Innan dess hade Bo Ingelberg hunnit spela andra Mendelssohn-toner, hans Orgelsonat nr 2. Vokalensemblen sjöng Joseph Rheinburgers "Abendlied" (6-stämmig!). Eva Pierrou spelade upp två stycken ur Mendelssohns "Lieder ohne Worte". Svante Bäck bidrog, på sin egen tvärflöjt, med sin fars (Sven-Erik Bäck) Sonat för soloflöjt från 1949. Dessutom höll prästen Therese Andersson en kort, meditativ andakt.
Nu till huvudnumret, Mendelssohn-mässan som innehåller sopransolon, körinslag både såväl för mans-, dam- som blandade röster. Förutom betydelsefulla pianoakter, vackert tolkade av Eva Pierrou.
Redan upptakten gav sköna kvalitetsbesked. Mendelssohns tonsättning kring "Såsom hjorten...." har en karaktär, en höjd som inte bara passar Elisabeth Ingelbergs sopranröst perfekt. Den gav henne även sanna möjligheter att ge liv åt budskapet. Och känslorna som hon väckte där, de levde vidare verket igenom. I stort är annars körinslagen de verkliga innehållsförmedlarna.
Sammanfattning: en storslagen satsning, genomgående stilsäkert formad av dirigenten Bo Ingelberg.
Nu till Lofta kyrka och söndagskvällens äventyr.
Där kändes det nästan som att lyssna på radio. Vi satt alla i kyrkbänkarna med koret framför oss. Men allting hände uppe på orgelläktaren långt bakom och ovanför våra nackar. Fel blev det inte, bara annorlunda!
Upplägget däremot liknade helt S:t Petri-modellen. Först Michael Waldenbys "Ithaka", en ballad för mezzosopran och orgel, byggd kring innehållet i Oscar Levertins kända dikt med det namnet.
Sångsolisten var Gamlebys egen unga, talangstarka mezzosopran Maria Carlsson. Organisten Joakim Andersson var desto mer obekant, ditlockad av kompositören. Joakim är ett 22-årigt orgellöfte som redan hunnit så långt i sin teknik att man häpnade. Och inte nog med tolkningen av Waldenby-balladen. Direkt efteråt lät han oss höra en egen "Improvisation" över fyra bekanta tonbokstäver - B.A.C.H. Honom vill vi höra mer om - och av!
Därefter var det - precis som i S:t Petri - dags för konsertens huvudnummer, Duruflés "Requiem". Oerhört vackert och långt allvarligare än Mendelssohns. Även mer krävande, främst i sångdelarna. Det gav Aron Nilsson tillfälle att visa upp ett kraftprov med Gamleby Vokalensemble. Och förutom rösterna och orgelstämman hade dessutom basisten Michael Svedberg och cellisten Erik Berg klara uppgifter.
Jag var minsann inte den enda som tagit sig till de bägge musikupplevelserna. Och det vågar jag påstå: ingen blev oberörd.