Den norske författaren och journalisten Alf R. Jacobsen har åter gjort en djupdykning i Norges historia under andra världskriget. Den här gången är det norska partisaner som bekämpade tyskarna på Nordkalotten som är i fokus för hans forskning.När tyskarna ockuperat Norge 1940 flydde en grupp - i huvudsak norska kommunister - över gränsen till Sovjet. I Sovjet fick de utbildning och svor evig trohet till KGB. Sedan återvände de till Norge för att bekämpa nazisterna.Deras uppgift var att försöka rapportera om tyska truppförflyttningar och hålla koll på den tyska marinens aktiviteter.Det var ett tufft jobb i en ogästvänlig trakt som gud kanske inte har glömt. Men det är väl tveksamt om han hade tänkt att några mänskliga varelser skulle leva och livnära sig där uppe i Troms och Finnmark fylke under kalla, fasansfulla vintermånader i fuktiga fjällgrottor.De norska partisanerna, eller rödgardisterna, stod i alla fall ut med hjälp av många vanliga norska patrioter som var beredda att gömma och skydda dem. I augusti 1943 tog det slut: De blev förrådda och avslöjade. Tyskarna hade fått hjälp av en rysk fånge som bytte sida. Hans berättelse öppnade vägen för tyskarna som kunde nysta upp partisanernas nätverk. Den ena gruppen efter den andra fångades. Det blev ett svidande nederlag för den norska motståndsrörelsen.Flera av motståndsmännen orkade inte stå emot de nazistiska förhörsmetoderna. De bröt samman och berättade vad de visste. Civilbefolkning och partisaner fick betala ett högt pris. De flesta fick plikta med sina liv. En del mötte sin skapare under sällsynt vidriga omständigheter. Tyskarna nöjde sig inte med ett nackskott. En grupp slogs ihjäl med påkar eller vedträn innan de slängdes i en massgrav. Det är något oklart med vilka tillhyggen som tyskarna slog med. Men skadorna på norrmännens kranier och vittnesuppgifter talar sitt tydliga språk.Jacobsen gräver i ett stycke mindre känd norsk historia. I alla fall för oss här i Sverige, vågar vi påstå. Han har besökt stridsplatserna och skildrar historien ur flera perspektiv. Det är spännande läsning (översatt av Emeli André) som dessutom är illustrerad med några foton och kartor. I slutet av boken finns också ett specialskrivet efterord till den svenska upplagan som belyser sambandet mellan den svenska militära underrättelsetjänsten och tyskarna som jagade partisanerna.
