För en del av denna tidnings läsare klingar nog namnet Kahrimani bekant. Den familjen var en av de mest omskrivna när frågan om kosovoalbaners rätt att få uppehållstillstånd i Sverige var som mest aktuell.
Familjen bestod av mor, far och sex barn i åldern fyra till tolv år. De hade flytt från våld och förtryck i sitt hemland och av en slump råkat hamna i Västervik. Som så många som kom från Kosovo vid den här tiden så ansågs de inte ha tillräckliga skäl för att få stanna här.
Jag läste om familjen i en artikel i VT och stötte samma dag på pappan på en gata i Västervik. Jag var redan engagerad i frågan genom andra familjer och pappans vädjan till mig om hjälp gick raka vägen dit det skulle. Vilket innebar att jag direkt bestämde att : " här ska inte bli någon avvisning". Det kan låta kaxigt så här i efterhand med det var precis så jag tänkte.
Det bestämdes att jag skulle besöka familjen på Markörgatan och se vad som kunde göras. Där i hallen träffade jag för första gången Eva Byström. Hon var diakonissa och hade samma mål och inställning som jag. Vår vänskap föddes där och har sedan hållit i sig och visat sig vara av den slitstarka och tåliga sorten.
Det blev många möten och diskussioner om hur vi skulle kunna rädda familjen från en nära förestående avvisning till Kosovo, flygbiljetter var redan bokade. Pappan, som var tvungen att ta hela beslutet om familjen på sitt ansvar, ställde allt sitt hopp till oss. Eva utverkade ett löfte från kyrkan att vi skulle kunna få ha familjen boende i Johannesgården, som var att betrakta som en kyrka och därför, av gammal hävd, fredad son.
Med polisen i hälarna smugglade vi familjen dit en sen vårkväll. Ytterligare två familjer, sammanlagt 18 personer, tog sin tillflykt till denna källarvåning. Sedan följde två månader som var mycket speciella. Många Västerviksbor engagerade sig, från lärare som hämtade barnen till skolan till bonden som kom med mjölk varje dag. 14 april 1994 kom det efterlängtade beskedet att barnfamiljer som varit länge i Sverige skulle få stanna. Glädjen och lättnaden i Johannesgården visste inga gränser.
Familjen Kahrimani flyttade så småningom till Jönköping. Dit åker Eva och jag ibland och hälsar på, tillsammans eller var för sig. Alltid blir vi mottagna med öppna famnen. De fem utflugna pojkarna, som alla bor i stan, kommer då hem och hälsar på. De är nu snart gifta allihop och flera har egna barn.
På lördag är det som sagt lillflickan Mirlindas tur. Hon kommer att bo i Malmö där hennes blivande man hör hemma. Helt i enlighet med albansk tradition så ska sönerna bo kvar i byn, nära föräldrarna, och kvinnorna flytta till mannens by. Även om byarna här i Sverige heter Jönköping och Malmö så tycks den seden leva kvar hos familjen Kahrimani.