Familjen är inte den du tror

Om du fick ett brev hem i din brevlåda med ett gammal kort, ett telefonnummer och en lapp med texten "Är du min dotter?" Vad skulle du göra då?
Slänga det i soporna? Glömma bort det? Bli nyfiken? Börja ringa? Hoppa och skrika på stället "Jag visste det, jag visste det, jag är adopterad"? Jag vet ju vad jag skulle göra i alla fall
Vad gör du om du inser att hela din familj är lögn? Tänk om din familj är en annan än den du tror tänk om ditt liv endast är en samling vackra lögner?

Ridley Jones lever i en lögn, en lögn om sitt eget liv, sin egen familj och sin egen identitet. Ridley hamnar snart i en jakt på sig själv, en jakt som innebär att de som trott var hennes föräldrar hamnar i nytt ljus, allt hon tagit för givet hamnar helt under lupp.
I sin jakt på sig själv, och sanningen om de andra försvunna barnen och de konstiga projekt som hon stöter på så ser hon med fasa hur hennes älskade "farbror" svärtas ner mer och mer, och till sist hennes egen far. Frågan som ställs: hur mycket vill vi veta om oss själva, om det riskerar att röra upp mer än reda ut. För Ridley så ställs allt på spel, till och med hennes kärleks identitet är ifrågasatt.

Gud hör bön, jag kanske borde återvända till svenska kyrkan igen. Det finns hopp för deckargenren, även om detta är en thriller.
Det jag absolut älskar med den här boken är berättarperspektivet, där Ridley talar direkt till oss läsare med meningar som "Nu tror du att jag inte är riktigt klok va?".
Jag smälter. Varför skrivs inte sånt här i Sverige? Va? Va? Snälla bokförlagen, om ni måste välja mellan en thriller med direkt berättarperspektiv och ytterliggare en deckare som handlar om... (näe jag orkar inte ens komma på en bra en kliché längre). Så vet ni vad jag tycker ni skall välja.