Det är något med den här boken som ger mig en fadd smak i munnen, jag känner mig obekväm i läsningen. Johan Kinde har ett språk som ger mig rysningar och som gör att jag lägger ifrån mig boken. Något av det värsta jag vet med litteratur är böcker med en bra historia men med ett dåligt språk eller vise versa. Boken cirkulerar runt vad man kan tolka som Johan Kindes alterego Julian, en ung kille i den framväxande synthscenen i början av 80-talet. Överlag så har jag svårt för förtäckta självbiografier och detta är inget undantag. Johan Kinde borde skriva en självbiografi även om han uppvisar en bra berättarförmåga, vilket vi starkast ser i Julians utveckling i mötet med de besvikelser som hör till vuxenlivet. Historien har som sagt ett bra driv och är det som boken läsvärd. Man vill veta vad som händer och efter halva boken så lägger man inte märke till det ansträngande språket. Men detta är en debut och jag tror att Johan Kinde har alla chanser i världen att utvecklas som författare och nästa bok kommer att hålla en högre kvalitet.
