Extremt begåvat och otroligt bra

Det är bara mars, men jag är ändå beredd till att utnämna Extremt högt och otroligt nära till årets bästa bok. Jonathan Safran Foer hyllades för sin debut Allt är upplyst och jag måste instämma i kören: han är verkligen ett geni.
Oskar Schells pappa dör då World trade center-tornen rasar samman. Förlusten är oerhörd och smärtsam och Oskar önskar inget högre än att vara nära sin pappa. I pappans garderob hittar han ett kuvert med en nyckel i. Vart nyckeln går vet han inte, men på kuvertet står det Black (skrivet med röd penna). Kan det här vara en ledtråd i en av de kurragömmalekar som de två brukade leka? Oskar bestämmer sig för att söka upp alla som heter Black i New York - 472 stycken. Men för varje ny Black verkar han bara komma längre ifrån svaret på frågan.

Jag slukar boken, den är som en invecklad gåta och en komplicerad väv av människoliv - och död. På sätt och vis handlar den om att kommunicera förbi alla hinder som död, stumhet och stora avstånd i tid och rum.
Smärtan är oändlig och Oskar klamrar sig fast vid sitt uppdrag att hitta det nyckelhål som hör till nyckeln. Kanske har hans pappa lämnat ett meddelande till honom där?
Jag har väntat på den här boken. Jag visste inte att den skulle göra det, men den fyller ett tomrum och jag önskar att den aldrig ska ta slut. Det här är ett vackert testamente över alla de människor som upphörde att existera då planen flög in i World trade center och som ingen kunnat begrava och sörja. Det sätt som Oskars sorg tar sig uttryck på gör att det tomrum hans pappa lämnat efter sig blir oerhört påtagligt för läsaren. Pappa är försvunnen för evigt och Oskar för en ständig kamp för att slippa acceptera detta faktum. Han tycker inte om det, men det får honom att börja ljuga och att distansera sig från sin mamma.

Förrutom att vara en fantasieggande historia där varje ord är en karamell att suga länge på är Extremt högt och otroligt nära grafiskt mycket intressant. Här har någon klottrat med rödpenna, där finns blad ur en anteckningsbok och insprängda finns många många bilder. Alltihop blir uttryck för Oskars ångest, för hur utsatta och ensamma människor är. Alla bilderna har en ödesmättad laddning - en del av det faktum att de verkar vara så meningslösa och tomma på information. Flera gånger visas en bild på en dörrknopp. Varför?

Det här är ingen bok som man lägger ifrån sig och glömmer. Den finns kvar. Vad gör alla dessa människor som heter Black? Vad betyder de kryptiska meddelandena i anteckningsboken? Går det att förstå en annan människa?