Evigheten i en dag

Sällan eller aldrig har Anders Johanssons dikter framträtt mer centrallyriskt avskalade än i den nu aktuella samlingen Trädgårdarna.
Ett exempel är dikten ?Ingen känner oss?:
Luften är kylig.
Små ting är stora.
Det nedre jordlagret
är tunt som skuggan.
Ingen känner oss.
Vi är en hemlighet.
Vi är nästan täckta av stjärnor.
Känn hur lätta de är, våra liv.
Anders Johanssons dikter har jag läst under många år. Hans poetiska öra vet att sålla bort onödigheter och pratigheter. Inslag av parolldikter har likafullt tillåtits stå sida vid sida med skarpskurna texter.
Som framgår av dikten ovan, ciselerar han i vinterns bok fram livets bräckliga väsen; tillvarons ljusa och mörka sidor innanför och utanför vad som låter sig tidsbestämmas.
Men fragil är knappast poeten själv när han i dikterna på olika sätt gestaltar tillvarons tillfälliga mötesplatser i skarven mellan det timliga och uppbrotten; allt levandes dagsländetillvaro. Vad kan bättre stå modell för denna skildring av verkligheten än ett boningshus?
Anders Johansson skriver:
Det som varit
liknar ett hus
där någon flyttar in
i en dröjande skymning.
Och flyttar ut samma natt.
Anders Johanssons nya dikter är elementära, och även om det kan förefalla paradoxalt, vilar över det nog så sinnligt registrerade landskapet han rör sig i, ett täcke florstunn andlighet. Eller bättre fångat, ögonens försiktiga vandringar över trädgårdens grus och gräs, som är varje morgon den första.