Ett Västerbotten som träffar folksjälen

Det är inte helt enkelt alla gånger att avgöra när Torgny Lindgren är ironisk. När han i sin senaste bok, "Norrlands akvavit", nämner en författare, ibland anklagad för att ha uppfunnit sin egen hembygd, råder ingen tvekan om att han syftar på sig själv. Men när han skriver att denne författare skriver sin sista skildring av "detta hörn mot det innersta av Lappland" måste han väl ändå vara - just ironisk?
Men nej.
- Egentligen tycker jag inte om sådan här metatext, men det var, som jag såg det, det enda sättet att säga att det här blir min sista bok från Västerbotten. Om jag får ytterligare någon tid på mig vet jag precis vad jag ska göra.

Livet är kort. Nästa år fyller han 70. Torgny Lindgren talar om hur han vandrar omkring med sina berättelser i åratal innan de "knackar mig i skallen och vill bli nedskrivna". Just nu flurar han på en roman om Guiness rekordbok och på en annan om profeten Jeremia. Den senare har han burit på ända sedan han skrev "Bat Seba" på 80-talet. Profeterna fick han aldrig med. De, framför allt Jeremia, pockade på egna berättelser.
"Norrlands akvavit" kan läsas som det Lindgrenska svaret på P O Enquist "Lewis resa". När Enquist skrev om väckelsen var mycket dokumentaristiskt. Torgny Lindgren gör annorlunda. Hans frälsare är en föredetting, en 80-årig ateist, till och med nihilist, som ett halvt sekel efter sina extatiska väckelsemöten återvänder för att avfrälsa dem han en gång lurat, bara för att upptäcka att bönehuset sedan länge är kortspelslokal för jaktlaget. Synden är avskaffad.
- I 1950-talets Västerbotten, bland de frireligiösa var det väldigt mycket synd, kortspel var synd, även pilsner, men inte svagdricka. Jag tror broscher var tillåtna men örhängen var synd. Om man blir lite förvirrad när man läser det jag skrivit så beror det på att jag leker med två syndabegrepp. Dels det här gamla, dels det här andra som kommit mycket senare och som väl jag har tillägnat mig. Synd är när vi gör våld på vårt samvete, och det är något helt annat, men båda de här föreställningsvärldarna finns sida vid sida, och det är alldeles avsiktligt. Man ska inte göra något enkelt för sig.

Bynamnen känns igen: Avabäck, Morken och Inreliden. Manfred Marklund, lokalredaktören med diktarådra från "Pölsan" återkommer. Gamla sturiga gubbar spelar existentiella roller, liksom den kloka och långsamt döende Gerda. Under allt vilar en religiös problematik, liksom i mycket av det Torgny Lindgren skrivit.
Ändå tycker han inte att den nya romanen tillhör samma liga som hans tre föregående, "Hummelhonung", "Pölsan" och "Dorés bibel".
- De ska bindas ihop och komma ut med titeln "Nåden har ingen lag", ett citat från en torpare i Dorés bibel. De tre romanerna är för mig olika gestaltningar av vad nåd egentligen är. Det är precis på det sättet, att nåden har ingen lag. Den är laglös. Men den här boken hör inte hit. För uppriktigt, i den här boken finns det ingen nåd.
Torgny Lindgren är katolik sedan 80-talet. Han sänder alla nya verk till sin personlige själasörjare, men kan inte säga vilken betydelse tron haft för det han skrivit. Hans språk har ibland beskrivits som bibliskt influerat.
- Jag kan tänka mig att en del tyska författare språkligt har spelat en stor roll, men det är en jävla blanding av allt möjligt. Man får i sig väldigt mycket språk på 70 år. Jag började läsa när jag var fem, sex år och sedan har jag egentligen inte gjort annat. Man blir proppfull och en plåga för sin omgivning

Med ett västerbottniskt "jo" avslutar han sin korta utläggning. Lite sorgset är hans litterära avsked till Västerbotten. Samtidigt är romanen full av en munterhet som han bäst tycker beskrivs med det tyska ordet "heiterkeit", gladlynt och klar, enligt ordboken.
Bakom hans dråpliga beskrivning av hur hans romangestalter navigerar efter diken istället för vägar finns den avgörande kunskapen hos "di gamle" i det jordbrukarsamhälle han växte upp i, en värld där diken och rågångar betydde allt.
Men när han låter sin nihilistiske predikant beskriva alla helvetens gemensamma nämnare som själva landskapstypen, "platt, själlöst lågland, gyttja, slam", är det inte bara med en längtan till Västerbottens berg och skogar. Där finns också Thomas Manns "Bergtagen".
- När jag skriver finns en mängd associationer som blir förborgade för mina läsare. Det finns en massa referenser som ingen ska bry sig om.

Ett Västerbotten som träffar folksjälen

Torgny Lindgren tänker på Nietzsche men träffar ändå folksjälen i det han skriver. Med sin nya roman, "Norrlands akvavit" gör han ett djupt kärleksfullt och ärligt bokslut över sitt Västerbotten.