Ett storband som kan ta ut svängarna

Visst kan arrangemang kollidera utan att ställa till skador. Ibland kan kollisioner t & m vara bra tecken på en livaktig stad. Men söndagens konsert kl 16 i Bryggaren med Västerviks Storband, direkt följd av Camerata Nordicas ungerska toner i Marieborgskyrkan var för många en olycklig sammanstötning. De ville helt enkelt gå på båda konserterna, men både tid och pengar satte stopp.
Storbandet vann med fullsatt, även mot OS. "Big pipe" i Bryggaren slog ut "half pipe" i Turin. Marieborgskyrkan blev halvsatt, alltså med den konsert som varit offentligt bokad sen höstsäsongens start!

Slut på gnället. Storbandet öppnade för en riktigt fin omgång. Visst kan jag tycka att nyansgränserna är trånga, men storband är storband. Och Västerviks håller nu en klass som gör att intresset inte bara är lokalt. Till exempel avrundar bandet hela vårens konsertsäsong i Vimmerby. Det händer lördagen 8 april.
Bandet har även en bra, ja rent rolig spridning på innehållet. Efter "ouvertyren" med "Lullaby of Birdland" (med Lars Norström som dagens första solist med sin altsax) gick trumpetaren Jesper Sörensen fram på scnen, hälsade välkommen och överlät hela "komframåsäj-jobbet" till Bruno Blomberg, kunnig, påläst, engagerad.
Vad Bruno direkt gjorde då var att ropa in Ingrid Lindebratt. I henne har Storbandet en sångsolist med stil, skicklighet och rytmsäkerhet där allting stämmer överens med helheten. Olivers "Opus one" tog hon som första steg och följde upp med Richard Rogers "Blue moon".
Detta angav hela konsertens upplägg, i både första och andra akten. Ett par sånger, lika många instrumentella inslag. Och hela tiden enligt det cocktailrecept som Bruno förespråkade:
Gammalt och kärt som vi gärna hör igen.
Inslag som kan vara kända, bara inte förknippade med storband.
Och så sådant vi aldrig hört.
Dit hörde göteborgaren Sven Fridolfsson som i en av stans kyrkor (jag tror på Smyrna) introducerade ett stort band, inspirerad av "Blues Brothers".
Där måste de brutalt ha överrumplat församlingen. Ett stort jazzband, i svarta kläder, med solglasögon och svarta hattar och med ganska hårdför jazz. Storbandets exempel, signerat Fridolfsson, kallades "Hit it". Och lät så.
Programmet blev långt men ingen trötthets märktes, vare sig hos musikanterna eller publiken. Och extranumret med Ingrid Lindebratt satt fint: vackra "Someone to watch over me" av George och Ira Gershwin.