Antingen har jag dåligt minne eller så är det sant. Så tätt med människor i Västervik som den senaste veckan, det har jag aldrig varit med om. Min undran är denna: vad gör de här?
Drar bara det storskaliga? Skärgårdsmiljön? Visfestivalen? Hasselörodden? Det småskaliga är det mest vi västerviksbor som letar oss till. Det är där vi möter bekanta ansikten. Men visst önskar jag att fler främlingar upptäcker allt härligt som själva staden bjuder på.
Och det är inte bara sång och musik, även om detta hörs mest. Konstsalonger finns och somliga byter utställare ofta. Lilla Salongen öppnar en ny utställning i dag med två lokala förmågor. Likadant är det med utställningen "Västerviks skärgård" i Wimmerströmska Galleriet som lockat fram 45 glada bildskapare med A4 som största volym. I Stadsparken fanns ett par veckor ett högst märkligt arrangemang. "Träd som talar" var titeln, en utställning där nio medlemmar i Tjustbygdens Konstgrupp "klätt in" träd med finurlig, konstnärlig utsmyckning.
På konstutställningar är det för det mesta alldeles tyst. Men på Wimmerströmska gården är det ofta unga talanger som intar scenen och tar ton..
Mycket händer oväntat. Ett litet praktexempel är vad som hände på kvällen när Karhu Runs löpare drog genom stan. I en av löparhörnorna satt klarinettisten Carl Edvard Rudebeck, Tobias Redborn med kontrabas, Pelle Söderström med banjo och Jesper Sörensen med sin trumpet - och röst!! Euphonia heter kvartetten. Översatt från grekiskan betyder det välljud. Här i form av av "klassisk jazz". Ofta verkade det som om rytmerna fick löparna att öka takten.
Praktiskt taget alla kyrkor har stunder, ibland timmar av musik, både till lunch och på kvällar hela juli månad. Våra två stora kyrkor, S:t Petri och S:ta Gertrud, är dessutom värda besök även när det är tyst där.
Stadsparken är en verklig tillgång. Mest med folk och mest ljudrikt är det på måndagskvällarna. "Allsång i Stadsparken" heter programmet. Till skillnad från Skansen är det nya sångledare varje vecka. Men i måndags tog Sven Olof Nilsson (ledare både av allsången och Ankarsrums Durspelssmeder) ett steg närmare Stockholm. Han greppade sin mikrofon och höll den framför stämbanden på flera i publiken, precis som Måns Zelmerlöv brukar göra. Stämningen steg. liksom samhörigheten, bredden.
Till och med den mysiga, gamla skulpturens båda spelmän fick han till att börja sjunga!