Ressällskap har jag haft av olika slag genom åren, den gångna veckan var två av tre medresenärer av ganska ovanligt slag. Det var två pojkar, nyss fyllda 18 år, med Afghanistan som hemland. Jag har kommit att bli god vän med dem genom mina uppdrag för ensamkommande flyktingbarn. När jag hade köpt ett hus i Kroatien pratade vi någon gång om att: " Dit kanske ni kan följa med någon gång." Det kändes nog ganska avlägset för både dem och mig, men helt plötsligt föll allt på plats och vi gav oss iväg i mitten av månaden.
En tidig morgontimme hämtades de upp i Gamleby med det, av flybolaget föreskrivna minimala bagaget, och med det tidigare helt oanvända främlingspasset i fickan. Spänningen låg i luften och var av det positiva slaget. De här pojkarna har förvisso gjort en resa tidigare i livet, den mellan hemlandet och Sverige.
Spänningen då bestod av rädsla för poliser och gränsvakter och ovisshet om vart smugglarna, som fått föräldrarnas hopsamlade medel, tänkte ta dem. Nu kunde de, inte utan stolthet, gå fram till luckan för passkontroll och visa upp sitt pass precis som vilken vanlig svensk som helst.
Under flygresan, som var deras första, kunde de med förundran betrakta ett Europa som de knappast visst något om. Geografiundervisning fanns inget som hette i skolan i hemlandet. Under veckan blev det därför mycket ny kunskap att inhämta. Att läsa ut varifrån bilarna med turister i min by kom blev som en gissningstävlan.
Under veckan gavs också tillfälle till historielektioner om kriget i det som en gång hette Jugoslavien. Att ett land som haft krig också kan få fred gav kanske de här pojkarna något hopp om det egna hemlandet. Spåren av kriget syns tydligast i grannlandet Bosnien och Hercegovina dit vi gjorde en dagsutflykt. Förutom värmerekord för veckan på 39 grader minns vi nog alla minen på mannen i gränskontrollen när han leende konstaterade att han hade två pass från medborgare i Afghanistan i sin hand, säkert inte ofta förekommande. Att de därtill hade två svenska damer i sällskap gjorde nog ressällskapet helt unikt för honom.
Nu var det inte bara pojkarna som fick lära sig mycket under den här veckan, också jag och min kompis fick nya insikter i hur vardagslivet kan vara i den del av världen där de vuxit upp. Det blev många givande diskussioner och goda skratt.
Värmen, som vi tyckte var något påfrestande, påminde dem om hemlandet och att sova på takterrassen under stjärnorna blev ett givet val för dem för det gjorde de alltid i Afghanistan när det var varmt. Baden i kristallklart vatten blev förstås en av veckans stora upplevelser. "Jag har sett sådana här fina ställen på bild" sa min Ali en dag " men jag trodde inte de fanns i verkligheten, jag trodde bilderna var framtagna i någon dator. "
En mycket trevlig och oförglömlig vecka blev det för oss alla med nya insikter både i kulturskillnader, religiösa spörsmål och inte minst i matlagningskonst.