Ett pojkboksäventyr för 50-åriga män

Det första vi ser i "King Kong" är en mycket liten apa. Det är en helt genialisk förstabild eftersom vi alla har synen av en mycket stor apa fastsvetsad i hjärnbarken; King Kong högst uppe på Empire State Building kan mycket väl vara den mest ikoniska popkulturella bilden någonsin.
Och så trummar det igång. En vacker kvinna, en snygg machohjälte, en känslig konstnär och en cowboy med kamera. Och en gisten båt. Många vapen. Och, alltså, en mycket stor apa. "King Kong" ÄR det ultimata pojkboksäventyret, en hårig Kitty för femtioåriga män som fortfarande vill vara i puberteten.
Men det står ändå tidigt klart att Peter Jacksons ("Sagan om ringen") version av "King Kong" har en hel del problem. Återskapandet av 1930-talets Manhattan, med dess byggnader, bilar, vita klänningar och svarta depression, är ett bevis på att en kamera verkligen kan vara en tidsmaskin och att det inte finns många gränser för vad man kan åstadkomma i specialeffekter. Men det bevisar lika tydligt att effekterna inte är nog. Redan båtresan till Kongs ö är onödigt lång och seg - kom igen, vem försöker du lura, det är a p a n vi kommit för att se, show me the monkey!

När så äventyret kickstartar på allvar visar det sig, och nu svär jag i den datoriserade kyrkan, att Jacksons datoranimeringar inte funkar speciellt bra den här gången. De datorgenererade figurerna rör sig ryckigt; det känns plastigt, som att trådarna syns. När det verkligen gäller står kejsaren av specialeffekter här lika naken som sin huvudfigur.
Originalet till "King Kong" är Jacksons favoritfilm, och en annan likhet mellan regissören och apan är att när de väl fått lägga händerna på sin älskling släpper de inte i första taget. Jackson försöker mänga in åtminstone fyra filmer på tre timmar, bland annat "Jurassic Park" och - med apa och flicka kramandes i ett vintrigt Central Park - en mysig, romantisk Woody Allenrulle.
En tredje är för övrigt en ren skräckfilm. Tag varning. Vid galapremiären i London fördes gråtande barn ut ur salongen efter att ha konfronterats med de vidriga djuren som bebor Kongs ö; muterade fladdermöss, kackerlackor stora som gutefår och en sorts riktigt äcklig skapelse som bara består av slem och tänder.

Nej, faktum är att det är just som kärleksfilm Peter Jacksons "King Kong" har störst chans att leva vidare. Handen på hjärtat; köper vi verkligen berättelsen om en jättestor gorilla som lever rockstjärneliv på Manhattan? Är inte "King Kong" år 2005 bara en (väldigt dyr) metafor för ett helt vanligt förhållande?
Killen stöter på tjejen, men han är lite för angelägen så hon blir rädd. Sedan, när han börjar tröttna, ångrar hon sig. Han är ju så snäll innerst inne.
De blir ett par, hon gillar solnedgångar och han gillar att sitta och gäspa, och de reser utomlands, men sedan kommer världen emellan dem, precis som världen brukar.