Ett poetiskt färgbad i massajernas Afrika

Ponera att vi står inför klitterna längs Västjyllands kust. Att vi reser i massajernas land i Afrika. Att vi befinner oss på gäddfiske. Att intresset kretsar kring mineraler och salter som utvinns ur berggrunden. Se hur det glittrar! Om sanden, om gräsen i kontrast till massajernas klarröda tyger, i vattnet över gäddans rygg, av kvarts och kattguld! Men hur transformera synintrycken och stämningarna till poesi? Ofta får poetens redskap läggas åt sidan och scenerna bevaras i minnet för att med tiden blekna bort, möjligen omformas till ett minne av ett minne. En schablon.
Tuija Nieminen Kristofersson är medveten om svårigheterna, men antar utmaningen att försöka göra det omöjliga. Att skapa poesi av det redan poetiska. I höstens diktsamling, Någon gång regn i Ngorongoro, skriver hon: ?&vara i ögat/ögats konvexa tredimensionella minne, varandets/be-stavelser, always be there, again and again/bevara språkets öga alltid och alltid mellan alla/mellanrum bildens linjer filmens effekter.?

Där många andra nutida poeter experimenterar med språket, dekonstruerar, bryter och bänder, går Kristofersson den traditionella vägen och vill återberätta med ett fotografiskt minne scenen hon ser. Men för att inte upprepa vad redan skrivits, om t ex exotism, eller en naturupplevelse vid havet, eller vid insjön, skjuter hon in effekter som retar vårt vaneseende. Det kan vara ordlekar, upprepningar, ekon från tidigare, egna erfarenheter från möten med människor, djur och natur i Sverige, i Finland. Samspelet mellan bokens fyra kapitel skapar lysten och intresse inför vad som registreras. Dikterna samtalar med varandra, som bilder tagna av olika personer under en och samma resa. Motiven är de samma, men vinklarna annorlunda. Ljuset. Ibland blir detta stildrag ytterst påtagligt, som i denna verbala dekokt av krapprot (Rubia tinctoria) där nordisk flora bubblar i det sjuttiogradiga vattnet tillsammans med gäddans hjärta och rutorna i massajernas klädedräkt .

Tuija Nieminen Kristoferssons dikter kräver att våra ögon kopplar ett ordentligt grepp kring föremålen och skeendena som visas. När så sker, är känslan att själv ingå i det där färgbadet bland andra ingredienser såsom alun, lövbiff, drakblod, tegel, rönnbär och kattguld; fiskfjäll, glim och massajernas koskälla stark. Och inte att förglömma: ?någon gång regn i Ngorongoro?; som vattendropparna i en universell, livgivande rotblöta.