Ett ordlöst koreanskt kärleksdrama

Koreanska "Järn-3:an" lanseras efter en omröstning av internationella filmkritiker som "världens bästa film". Det är elakt. Vore jag regissören Kim Ki-duk ("Samaritan girl", "Livets hjul") skulle jag stämma filmbolaget för otillbörligt höjande av förväntningar.
"Järn-3:an" är mycket riktigt en äkta kritikerfilm. Den håller ett typiskt ostasiatiskt lågt (alternativt händelsefattigt) tempo, bildspråket är smeksamt (alternativt pretentiöst) och karaktärerna kommunicerar till största delen utan ord (alternativt utan vettiga dialogidéer).
Det enda som egentligen överraskar åskådaren är det vaga återkommande golftemat som är ungefär lika vanligt i konstfilm som Ballerinakex på lyxkrog.

Huvudpersonen Tae-suk är en drömsk ung man som bryter sig in i bortresta människors hus. Väl inne lever han ett sorts ställföreträdande liv, han lånar de boendes tandborstar, äter deras mat, lagar deras trasiga saker och tvättar nästan maniskt deras tvätt.
Han är en Mowgli som från djungeln tittar på människobyn, längtar dit men saknar modet att helt kliva in i den trygga, livsfarliga vardagen.
En dag överraskas han av att huset inte är tomt. Där bor Sun-hwa - och eftersom vi rör oss i filmens värld blir hon inte skräckslagen utan fascinerad av den främmande mannen i hennes säng.
"Järn-3:an" rör sig på många plan. Man kan se den som ett ordlöst kärleksdrama, som en symfoni i mjuka, stillsamma bildsjok eller som en lek med vad som är sanning i våra liv och vad som är drömmar, fantasier, minnen, hjärnspöken.
Uppbyggnaden fram till finalen är fantastisk, men som helhet når aldrig "Järn-3:an" upp till sin orealistiskt uppskruvade hype. Den är världens 21:a bästa film. Gott nog.