Ett nytt animerat japanskt mästerverk

Två år efter den mästerliga Berlin- och Oscarvinnaren "Spirited away" kommer nu den japanske animatören Hayao Miyazaki med ett nytt mästerverk. "Det levande slottet" är en av dessa få animerade filmer, som lyckas kombinera svindlande skicklig teknik med en berättelse som är mångbottnad och tänkvärd, och där slutresultatet blir en film som gläder vuxna och barn lika mycket.
"Det levande slottet" utspelas i en ospecificerad tid och plats, men det verkar vara sent 1800-tal och det skulle kunna vara någonstans i Europa. Men egentligen gör det detsamma, för Miyazaki berättar ännu en gång en fabel där det realistiska snabbt ger vika, där allt kan hända och där idéer och infall formligen vräks över åskådaren.

Huvudpersonen heter Sophie och hon jobbar som hattmakerska i en liten stad. Det skvallras mycket, inte minst om det kanske kommande kriget och om den unge trollkarlen Howl, som bor i ett kringvandrande slott. Omständigheter leder till att en elak häxa förvandlar Sophie till en mycket gammal kvinna. Hon flyr från staden och tar skydd i Howls levande slott, en skapelse om bara det gör att detta är en film att se om många gånger.
Medan Howl inser att han eventuellt kommer att tvingas ta del i kriget, försöker Sophie hitta ett sätt att upphäva förtrollningen. Under detta lär hon känna en rad figurer, bland andra Calcifer, som är en elddemon och en av de häftigaste karaktärer som förekommit i en tecknad film på bra länge.

Att Sophie och Howl börjar fatta tycke för varandra och att det hela slutar lyckligt är kanske en onödig upplysning. Och lika onödigt är det kanske att säga att detta är ännu ett mästerverk signerat Miyazaki. Med en blandning av traditionell animation och dataanimering gör Miyazaki och hans medarbetare på Ghibli Studios filmer som har en lyster som inte liknar någonting vi får oss till dels från de amerikanska studior som sysslar med animation. De bevarar traditionerna på ett ytterst förtjänstfullt sätt, samtidigt som de utnyttjar den nya teknologin när den behövs och de låter den aldrig bli ett självändamål.
Kombinera detta med ytterst fantasifulla berättelser, som vänder sig lika mycket till barn som till vuxna, och du får filmer som bejakar och berikar åskådarens fantasi och som underhåller på ett hela tiden engagerande sätt.
I en intervju har Miyazaki sagt, att man inte ska se hans filmer mer än en gång. Tro honom inte. Där har han fel. "Det levande slottet" är, precis som "Prinsessan Mononoke" och "Spirited Away" en film att återkomma till gång på gång.