Jag tror jag är kär, jag fullständigt älskar den här sortens litteratur. Sådant här borde det ges ut mer av, som kontrast till träsket med deckare och annan lättviktig litteratur. Mats Kolmisoppi visar vad litteratur kan användas som, ett sätt att gestalta utan att ge för mycket men ändå inte lägga för stor del i mörker. Det är ett lagom tuggmotstånd som vi får möta, inte så att man baxnar men inte heller så att man lätt glider igenom det. Personportträtt och historier läggs fram som pusselbitar som man själv får pussla ihop utan något ordentligt riktigt svar. De olika historierna som berättas går ofta in i varandra och man blir inte helt säker på om det verkligen är flera olika personer det rör sig om eller om det är en och samma som sitter på sitt hotellrum i Bryssel och minns samtidigt som han driver historien framåt eller om det är några olika män med olika historier. Vi får möta historien om mannen som får ta hand om en flicka som lämnats kvar på hotellet av sin farbror, av mannen som bråkar med sin städerska och om han som mötte kärleken men som inte var besvarad. Det är nästan omöjligt att ge berättelsen rättvisa, så allt jag kan göra är att rekommendera folk att läsa den. Det är verkligen värt tiden, den är inte så tjock och tar inte så lång tid och med den så får ni en intellektuell utmaning som inte kräver för mycket eller blir för svår att förstå utan ger en läsupplevelse som är njutbar.
